Någon som har lust att hjälpa mig med bloggen?

Gå in och kolla olika blogginlägg, trådar på dagensskiva.com, och saxa in det här.

Vad som helst.

Jag har inte tid för tillfället, men det vore mord att lägga ner en blogg som den här, med så många fina bloggar överallt.

Om ni vill hjälpa till så maila mig: cassiuscc@hotmail.com

Kärlek - Cassius Clay

2967. Låt. Radiohead - Creep

Saxat från http://synchronizedjumps.blogspot.com :

Jag har tänkt på en sak;
alla säger att man ska vara speciell, men dom flest vill vara som alla andra.
Vad beror det på?

Jag önskar att jag vore speciell
Jag syr mina egna kläder, klipper mitt eget hår och skriver mina egna låtar.
Jag känner sig annorlunda. Är jag det?

Fast egentligen vill jag bara vara som alla andra.
Fast på mitt eget lilla vis.

"/...Whatever makes you happy,
whatever you want.
You're so fucking special,
I wish I was special.../"

2968. Popduo. Amadou et Mariam

Saxat från http://calleblodig.blogspot.com

Det är ju fan att det ska till Lisa Milberg (ja menar, av alla människor!) för att man ska upptäcka detta. Amadou och Mariam är ett blint par från Mali som spelar finfin pop och har tydligen blivit världskändisar under senare år. Lyssnar man på de två skivor med duon som jag har lyckats få tag i, "Wati" och "Dimanche á Bamaka" är det lätt att förstå varför.

2969. Skiva. Turin Brakes - JackInABox

Saxat från http://hypotetisk.blogspot.com :

Brittiska Turin Brakes slog igenom i den så kallade acoustic movement, som väl egentligen inte var någon movement utan mer ett begrepp för den akustiska musik som äntligen fick doppa fötterna i rampljuset. Tillsammans med Turin Brakes var det artister som Kings Of Convenience och Kathryn Williams som med det lilla och försiktiga sålde massor av skivor, kändes det som i alla fall. Kings Of Convenience lyckades skapa en otroligt fin uppföljare till sin hyllade debut, det gjorde även KathrynWilliams med det lågmälda mästerverket Old Low Light. Men Turin Brakes promotade tillsammans med sitt skivbolag sönder sin tradiga Ether Song och vi var nog många som önskade att bandet lagt ner efter det.

Men Turin Brakes gav förstås inte upp, och återigen så möter vi två killar med akustiska gitarrer som låter som om dom handlar på Dressman och deras största problem i livet är att mjukglassen smälter så fort i solen. Skivan präglas som tidigare av diverse pop-alster som sådär lagom menlöst svävar omkring någonstans mellan Travis, Remy Zero och Simon & Garfunkel.

Men överraskande nog finns det faktiskt några alster som fungerar riktigt bra som poplåtar, i Asleep With The Firefies låter det faktiskt som om Turin Brakes fått en liten niccokick och vaknat på rätt sida, med en refräng som smittar av sig så blir det nog en fin hit med lite promotion från skivbolaget. Några lugnare låtar som funkar finns det också, bäst blir det i Red Moon och Fishing For A Dream, då har man i alla fall hittat in på samma Arena som Kings Of Convenience även om man inte får vara med och spela boll än. Och den sistnämnda låten är inte långt ifrån Badly Drawn Boys finare stunder, faktiskt.

I titellåten Jack In The Box försöker dom sig på någon sorts The Verve liknande pop men det tänder aldrig riktigt till, Turin Brakes har inte tillgång till den musikaliska kraftkälla som Richard Ashcroft hade under tiden i The Verve och resultatet blir ett Turin Brakes som försöker låta mystiska vilket resulterar i att det mest låter som ett bortglömt spår från Iron & Wines EP Woman King.

Så visst har dessa snälla gossar snubblat en bit framåt, men som skiva betraktat så är den faktiskt ganska sövande. Plockar man däremot ut de 3-4 trevliga låtar som faktiskt gömmer sig bland allt fluff och bränner ihop till en egen cd, då blir det inte så tokigt, faktiskt.

2970. Film. Hannah och hennes systrar

Saxat från http://nietzschesworld.com :

Det första som slår mig när jag börjar titta på den här Woody Allen-filmen är att det ser så maximalt 80-tal ut! Frisyrer, Michael Caines uggle-glasögon! Jag hade inte uppmärksammat att filmen var från 1986. Men jag vänjer mig snart.

Det är en underbar romantisk komedi och en av Allens allra bästa! Känner instinktivt att jag vill se om den omedelbart när den slutar!

Det är en väldigt stjärnspäckad ensemble. Oscarsbelönade Michael Keaton och Dianne Wiest (samt Woody själv för bästa manus) Mia Farrow, Barbara Hershey, Max Von Sydow, Sam Waterston, också Woody själv förstås som spelar en ängslig hypokondriker som under filmens gång går igenom en livskris och tror att han ska dö hela tiden.

Storyn handlar om Hannah och hennes två systrar och vi får följa dom i ett år. Det handlar om kärleken och yrkeslivet och många krångliga turer runtomkring det som spelas med en väldig charm och värme. Men tro det eller ej så faller pussel-bitarna på plats till slut. Mer berättar jag inte. Nämnas bör också systrarnas föräldrar spelade av Maureen O’Sullivan, Mia Farrows riktiga mamma och Lloyd Nolan. Utsökt skådespeleri igenom hela filmen och mycket underhållande. Det utspelar sig förstås som i Woodys filmer i Manhattan-miljö.

Till sist saxar jag lite vad jag skrivit tidigare i min blogg:

Det var inte så länge sedan jag upptäckte Woody Allen, som jag anser är en av dom riktigt stora regissörerna. Den första film jag såg med honom var den tidiga och roliga "Bananas" (kom 1971)som jag såg på bio. Sen dröjde det till för några år sedan då jag på tips om honom hyrde den inte helt lyckade "Everyone says I love you". Sedan dröjde ytterligare nåt år tills bla Alias på dagensskiva.com tipsade mig om hans förträfflighet och då såg jag "Radio Days" och "Decontruction Harry", "Mighty Aphrodite" och "Smalltime Crooks" på kort tid och sen var jag fast.Han har Ingmar Bergman som favoritregissör vilket jag inte delar hans upppfattning om. Woody är jazzmusikant på fritiden. Han fyller 70 den 1 december och är född i Brooklyn, New York. "Hannah och hennes systrar" var hans femtonde film som regissör.

Jag vill helst att Woody ska spela med själv i sina filmer.

SVT hade ju en Woody Allen-festival där dom visade många av hans filmer. Men inte “Hannah och hennes systrar” och det var en besvikelse för att jag så gärna ville se den. Nu fick jag filmen tillsänt mig av min dsc-vän Virgil Caine, så det är tack vare honom jag fick se den! Till sist ska väl filmerna “Annie Hall” och "Manhattan" hans två bästa filmer tillsammans med “Hannah...” nämnas.

Betyget för filmen är självklart: 5/5.

2971. Låt. Bruce Springsteen - Badlands

Saxat från http://vinterland.blogspot.com :





Alla människor har börjat ta slut nu.
& jag spelar ut hela mitt register, på tomma sidor, fylls med bläck, sen vaddå?
En knastertorr skärm som surrar, en mörksvart vägg som inte svarar när jag försöker säga att allt jag känner är sant. Allting jag försöker säga, har somnat in, blivit två små röda hål där ögonblixt var.
Skärmen svarar när du ljuger, hej skärmen hej, säg mig någonting.


"If you waste your time a-talking to the people who don’t listen, to the things that you are saying, who do you think’s going to hear? And if you should die explaining how, the things that they complain about are things they could be changing, who d’you think’s goin’ to care? "



Säg att jag är något mindre, något som inte slösar pixlar på svarta ytor, jag vill spraya ner er med målarfärg, jag vill hamna under er. Vill se levande ögon, grensle, bakåt, framåt, över.

Bara inte åt höger eller vänster, aldrig ditåt, där allt är dött.

Låt mig få vara vaken, snett bakom dig. Låt mig få andas, svälja hår & en pojke i skogen är värd tio i handen säger den kloke, kloke mannen.

Flickan som somnat, hon som är sist kvar, ligger under bordet, för henne är all musiken, för henne spelar jag allting jag älskar, för henne har jag betalat varje ny sträng, för henne har skivspelaren gått sönder.
För henne svider jag.

Pojken som nyvaket stirrar upp, gömd i rödvinsrymd, med kavajen snett hängande, undrar "vad är jag, vad blir kvar om en dag", för honom gör jag mig av med sömnen, ger den bort, för honom är varje suddig morgongryning, för honom finns morgonsolen, ilsket klar.
För honom finns jag kvar.

Vänner, vi har svalt.
Vänner, vi har pratat bakom ryggarna, vi får svälja också det.

Vänner, vi vet inte vad vi gör, är vi de kastade tärningarna, som inte ens fick en liten siffra på sina ryggar?

Vänner, känner ni fortfarande minnena från när vi var små?
Känner ni uppoffringarna ni gjorde, känner ni respekten ni kämpade för att få?

Lillminnet, om du bara kunde fortsätta minnas de glada stunderna, när vi smög ut ur huset, ut i natten. När vi låg i solen, kände oss fina, lyckliga.
Lillminnet, du är välkommen att fortsätta minnas när vi lekte ryska posten, när vi sprang omkring, leende, leende, när vi skolkade från hemkunskapen, eller när hemkunskapsläraren blev inlåst i skåpet?
Lillminnet, glöm aldrig det, för jag tror att du gör det ibland.

Lillminnet, oftast var vi mitt i mittencirceln, och var glada åt det.
Jag ville bara påminna dig om det.

Lillminnet, om du tänker efter så var vi knappast indie. Vi var de trista populisterna.

Säg till Storminnet att aldrig glömma det.

Känn min puls. Den slår och slår och slår. Den slår rytmen hårt och rakt.
Den slår takten till "Badlands".


"I wanna find one face that ain´t looking throught me,
I wanna find one place,
I wanna spit in the face of these badlands..."

2972. Låt. Depeche Mode - Enjoy the silence

Saxat från http://guldapan.com





Ibland vet man redan på förhand att det kommer gå åt helvete. Man känner kanske en gnagande, stickande känsla i maggropen som lite grand förtar förälskelsens och kärlekens sötma. Det är något som inte stämmer, nåt subtilt varningstecken kanske eller ett bekymrande omen. Man vet det - detta kommer aldrig att hålla, inte en chans att det fungerar i längden. Det kommer rasa.

Men glöm det för en stund, tänker man. Just nu, just här, kan vi väl bara vara, och låta det vara bra så. Säg ingenting. Det kommer bara att påskynda sönderfallet, bara ännu snabbare göda de destruktiva processer som till slut kommer att leda till vårt uppbrott. Och med uppbrottet tårar, lögner, svek och bedrägeri.

Men inte ännu. Än så länge är vi bara här, du och jag. Vi två, och en låt. Långt innan löftena som inte kommer att hållas. Långt innan missförstånden. Och just nu, just i detta ögonblick, har jag allting jag någonsin har velat ha. Allt jag behöver.

Inga ord. Enjoy the silence.

2973. Poesi. "Tio orsaker att blöda ihjäl i din hand (när jag håller poesi)"

Saxat från http://trynottobreath.blogspot.com :





Jag fick panik. Låg på golvet. Skrek.
Det hände i samband med ett av de vanliga telefonsamtalen som aldrig leder någon annanstans än till gråt, självhat och tomma beslut
Det kändes som att gå sönder mitt på motorvägen i rusningstid.
Och jag minns att jag tänkte Jag ligger drunknad i ett handfat
Jag fick en konstig andning.
Jag antar att jag fick besinningslös skräck.
Man kan verkligen andas så att man svimmar.
Hundratjugosex människor stammar på tretton språk
De letar efter en regnbågspoet
såna som växer under våra ärr
de sänder dig ett vykort på ett fjortonde
du kan bara ett och det finns bara under min hud
fönsterrutorna vågar inte titta mot dig
de är rädda för att du ska öppna och stänga dem mest på lek
och låta tre miljarder flugor fastna i rutornas underliv
ett frimärke slickar dig och skickar iväg dig till en man i gul jacka
som sprider bakom ryggen-komplimanger
posten kommer inte imorgon

till ett nerbrunnet hus.

Ny poesibok för trettionio och femtio skapad av din hud
en dikt av dig på väggen som är skriven av drömstoft
drömmarna dör innan de blir gamla nog.
Du berättar om alla som går sönder över broarna i London
ett ensamt fängelse
Snöfallstid och jag kommer aldrig få se dig igen
himlen vaggar dig till sömns
olyckliga hjärtan får kanske inte fastna i din hand
Om du inte behagar att komma hem från himlen i sommar igen
Jag tror att jag börjat längta hem
du sitter med Eiffeltornet tatuerat i pannan och skriver sönder ett anteckningsblock med trehundra orsaker att byta namn på döden
för döden i dig stavas egoism citat: okänd lunarstormpoet

Någon har börjat kärva i dina dörröppningaroch jag vill komma in.
En gammal lärare gick in i min skugga idag och återigen var allt kaos.
Nerklottrade matteböcker. Zelda. Sömnlösa nätter på Stensö och långa dagar.
Hon sa Jag Tänker På Dig med hes accent som om hon druckit hela natten
och jag undrade hur många som verkligen menar att dem tänker på en
och inte säger det bara för att jag har det svårt.

Tisdag, vintertidskärlek men saknad och jag andas som stjärnor faller lite grann.
Du gick långsamt och plockade minnen gömda i konsumkassars
å trött på alla intresseklubben antecknar-diskussioner
människor pratbubblar sina liv i teve och skär sig på toaletten. Du festar.
Hemma hos mig. Festen lämnade dig sist av alla och tapeterna bar din doft efter alla dessa år
vi fann bergarter döpta efter dig och ditt eget land
kvällningen rättade till filten som låg med dig i tre dagar och smakade på ditt tungomål
du hetsåt av migoch så kröp du in i andra som om inget hänt bakom dina läppar
du rinner igenom mig.

2974. Skiva. Bukka White - Memphis hot shots

Saxat från http://mickeslillasidaommusik.blogspot.com :





Kikar man på omslaget så är det lätt att se vart Bob Logg tagit sin mundering ifrån, lyssnar man albumet så hör man vad han hämtat inspiration. På majoriteten av spåren har han en kompgrupp bestående av 6 svängiga herrar varav Jim Crosthwait på tvättbräda svänger allra mest.

2975. Skiva. Tim Buckley - Goodbye and Hello

Saxat från http://blueafternoon.blogspot.com :





Atombomb, karnevaler, kristna lakritskläder, hallucinationer, mänskligt berg, soldaten, rädsla/4, strövande riddare, anfäder och luffare.

Den allvarsamma pojken har ersatts av ett anspråkslöst leende på omslaget. Mognaden har kommit snabbt och resultatet är häpnadsväckande:

1. No Man Can Find The War

Kriget målas upp och ifrågasätts, tillsammans med hjärnorna bakom det. Meningslösheten uppmärksammas utan att nå dem som sätter den i spel. Sångaren och poeten har svaren och lösningarna men ingen bryr sig, alla vill kriga. Men kriget finns endast i deras huvuden.

Tims bästa vän, poeten Larry Beckett, spelade trummor i bandet innan debutskivan, något som managern Herb Cohen inte ansåg att han var kvalificerad att göra. Tim lämnade dock inte sin vän i sticket utan lät honom skriva texter till hans låtar under hela hans karriär. Förutom ”No Man Can Find The War”, skrev Beckett texter till ”Hallucinations”, ”Knight Errant”, ”Goodbye And Hello” och ”Morning Glory” på den här skivan.

2. Carnival Song

Om du är i New York får du inte alltför ofta se en karneval. Om du är van vid karnevaler och inte längre får uppleva dem, då måste du skriva en sång om dem. Du skrattar inte lika ofta i den kalla storstaden som du gör i den avslappnade hemstaden. Cirkusen kallar.

Jag vet inte om sångarrangemanget är värdelöst eller lysande. Han får det att låta lysande trots allt, så då är det väl det. De pålagda tivoliljuden fixar sedan stämningen på den här lättsmälta historien.

3. Pleasant Street

Drogberoendets historia går i moll. Alla knarkare möts på gatan där allt är behagligt, vägen dit innebar uppoffringar som de var villiga att utstå. De får vara beredda på att gå samma väg varje dag för att komma till refrängen. Verserna är långa.

Om du inte är inne på drogberoende kan du illustrera en trappa på fyra steg i huvudet. Gå neråt långsamt. Spring upp igen snabbast möjligt när den tar slut. Upprepa sex gånger. Avsluta med att frigöra all energi kroppen besitter. "Pleasant Street".

4. Hallucinations

Ibland glider saker en ur händerna, ibland tror man att man har något man inte har. Förhållanden varar inte för evigt även om man vill det. Om man lämnas av någon man inte vill lämna kommer man ta upp jakten, trots att man troligtvis är chanslös. Lyckas du på något sätt hinna ikapp blir du bara ännu mer nerslagen när din fångst går upp i rök.

I saw you walking only yesterday
When I ran to catch you
You disappeared and the street was gray
…
I heard you laughing with your laugh of gold
When I called out to you
Silence returned and the air was cold
…
I found a letter on the day it rained
When I tore it open
There in my hands only ash remained
…
I felt you breathing as I fell asleep
When I reached to touch you
No one was there and the night was deep


5. I Never Asked To Be Your Mountain

Ansvarslöshet mot din förre; ovetskapen om ett barns uppfattning; försvarandet av din frihetsgudinna. Är du för beroende av någon repellerar du denne, säger klyschan. Här stämmer den.

Ett försvarstal eller inte, det som behövs sägas skriks ut från bergets topp till gitarrernas toner och Collins trummande.

Storartat.

6. Once I Was

”General” Buckley var en bra man som varje helg åkte och fiskade med sin son i närmsta insjö. Han utstod ett världskrig utan att visa sig försvagad inför sin familj. Hjälten uppmuntrade sin son att bli musiker. Sonen tog till sig. Till slut knäcktes hjälten och försökte dra med sig sonen till hopplösheten. Tim log och gick åt motsatt håll.

En låt om uppoffringar som aldrig belönas, bortglömda handlingar och personer. Deras förtjänta upprättelse kommer aldrig att inträffa, men de finns där och kommer alltid att finnas.

Det var bättre förr.

7. Phantasmagoria In Two

När allt är perfekt infinner sig rädslan, för allt kommer inte förbli perfekt. Försöker du eliminera rädslan kan konsekvenserna resultera i det du inte vill. Du vill ignorera rädslan, men det går inte, acceptera rädslan och du har övervunnit den.

Inget varar för evigt.

Vackraste låten på skivan och den påminner starkt om kärleksserenaderna från den självbetitlade debuten.

8. Knight-Errant

Renässansen kommer till oss på nytt. Vi ser alla detaljer, vi förskönar vår omgivning till den mån vi kan. Allt är vackert, inget är fult, gator och torg är fyllda med människor som skrattar och umgås. Sex innehåller inga detaljer, det är en vacker akt som är tabubelagd i de vardagliga konversationerna.

Vulgära tankar i kamouflage.

9. Goodbye And Hello

En schizofren låt där den äldre generationens sång möter sin överman i 60-talets stegrande popularitet. Arrangemanget är väldigt ambitiöst och slår ut mycket bra med nya vändningar hela tiden. Enligt många fans är den en av hans sämre låtar, ofattbart nog. Den är ståtlig, mästerlig, galen och minst sagt originell.




The vaudeville generals cavort on the stage
And shatter their audience with submachine guns
And Freedom and Violence the acrobat clowns
Do a balancing act on the graves of our sons
While the tapdancing Emperor sings "War is peace"


Ut med det gamla, in med det nya.

10. Morning Glory

Det är en fuktig sommarmorgon och soluppgången påbörjas, insekterna står för soundtracket och filten ger värme. Solen sträcker sig över gräset och får allt att blomstra som ligger i dess väg. Så låter det. Egentligen handlar den om luffare.

Pianot och körerna gör stämningen makalös och en bättre avslutning går inte att begära på en fantastisk skiva. Han avslutar sin folkrockperiod på topp och beger sig mot nya direktioner med sin musik.

”He will sing you his ten tales and then wander till spring”
– Larry Beckett

Betyg: 10 av 10

2976. Livsnjutning. Livet på landet en fredagkväll.

Saxat från http://potheadpixie.blogspot.com :





Idag är det fredagen den 13:e maj och solen skiner och det börjar bli sommar. Helt underbart!

Det blir ingen otursdag idag. Efter jobbet ska jag åka ut till landet i skärgården. Älskar att vara där. Att komma ut där på kvällen och öppna bildörren och dra ett djupt andetag av den friska kvällsluften, det är lycka för mig.

Det första jag gör när jag kommer in i huset är att tända en brasa i kaminen och sätta CD-spelaren på uppvärmning. Den funkar nämligen bara när den fått upp värmen. Jag har ingen värme på där ute i veckorna så det kan vara rätt kyligt i huset när man kommer ut.

Jag brukar välja ut en packe plattor att ta med mig varje gång jag åker ut. När jag packat upp och fått fart på CD-spelaren så tar jag ett glass rött från en medhavd låda vin och sjunker ner i soffan.

Sakta men säkert sprider sig värmen från kaminen och vinet värmer inombords till tonerna av någon bra skiva. Jag njuter!

Det finns bara utedass där så när jag blir kissnödig så är det bara att gå runt knuten och pinka i det fria. Är det stjärnklart så står jag där en stund och njuter av stjärnorna och tystnaden. Ingen trafik som hörs på avstånd, bara lite prassel från trädkronorna. Jag försöker att låta bli att tänka på allt som borde göras där ute. Gräsmattor som ska klippas, fönster som ska målas, ved som ska huggas, ett tak som behöver läggas om och allt annat som jag borde göra. Nej, ikväll vill jag bara bara koppla av och njuta av ensamheten efter en veckas slit och släp.

2977. Live. Timbuktu.

Saxat från http://jaqop.has.it :





Ja, folk var inpackade överallt för att se Timbuktu på Satin. Inpackade i en liten konstig lokal som det egentligen inte borde vara tillåtet att ha konserter på. Folk hänger från räcken, står inklämda mot scenen där bara vakternas muskelkraft ska hålla bort hela publiken, står i trappor som känns livsfarligt om något skulle tappa balansen. Nej, jag vill inte gå på konsert på Satin igen! Inte när det är mycket folk i alla fall och bara det är en motsägelse som heter duga.

Men nu var det faktiskt en konsert där igår, jag var där tillsammans med 400 personer ungefär, någon annanstans hade det säkert kommit fler, Timbuktu drar folk. Han drar av tre låtar rätt snabbt, bland annat »Gott folk« som är lika lysande som jag hade hoppats på. Sen sveper han en Jack Daniels, drar igång »Generellt« och publiken kommer igång ordentligt. Publiken höll sig annars förhållandevis lugn, något som är otroligt konstigt när Timbuktu levererar så mycket funk. Kanske är det för att folk står hoptryckta som återvunna aluminiumburkar, kanske är det för att dom står och väntar på hitsen. När publiken släpper loss gör dom det snabbt, förutom just när hitsen kommer. Men jag tror att det beror mest på utrymme, för några trollbinder han ordentligt, en tjej sätter till och med handklovar på hans arm. En sak till om publiken bara, vad är det med dessa mobilkameror? Det verkar som det är viktigare att ta en suddig lågupplöst bild med en mobil än att kolla på konserten, det måste vara fruktansvärt tråkigt att stå på scenen och se att folk sträcker upp sina händer bara för att ta en bild med mobilen.

Konserten handlar om två saker om man får tro Artisten själv, kärlek och framförallt funken, jag vill lägga till en sak; energi. Energin kommer från Timbuk’ själv, han klättrar upp och ner på räcken, hoppar omkring, har närkontakt med publiken, klättrar upp på ni mic-kollegas axlar och under »Alla vill till himmelen…« så har han en helt fantastisk dansuppvisning. En självklar avslutning på konserten, efter att de tre på scenen skålat med publiken med en varsin grogg, är »The båtten is nådd«, en låt som handlar om allt som försiggår inne på klubben och vad som kommer hända när de vaknar upp dagen efter. Det är under den låten som publiken verkligen ger allt, hoppas att det räcker för Timbuk’, för han gjorde verkligen allt för att tillfredställa publiken.

Det är en bra konsert men lokalen… jag kan inte komma ifrån det. Hur hade det vart om publiken fick en chans att röra sig, för det är väl det man vill när man ser Timbuktu? Och vart var »pendelparanoia«?

2978. Tristess. Hata Skövde.

Saxat från http://gammal.blogspot.com :




Det är fortfarande 8:e maj och det har inte gått många minuter sedan senaste uppdateringen. Idag verkar vara en sådan där dag då jag bara inte vill vara här i Skövde (och kanske Sverige) långre. Kanske inte så ovanligt om man tänker på det, men ibland känner man mer än andra gånger.

Nu nyss gjore jag misstaget att fastna vi bilderna från australien. Det är helt värdelöst, när man tittar på sådana bilder och man minns hur roligt man hade och ojojoj, ja visst. Sedan kommer man på att man bor i Skövde. Nu är det ju såpass tur att jag är klar här om mindre än en månad och jag kan inte vänta tills jag kan flytta härifrån till GBG för att sedan flytta ifrån landet till Spanien. Det går inte att förklara hur skönt det skall bli. Men ni skall nog se att Gud sätter några käppar i hjulet så att Dano och Mangan kommer in, men inte jag.

/.../

Jag blir arg väldigt enkelt på mig själv och saker jag gör nu för tiden och jag vet varför. Den här satans staden skall brinna. Hur kan en stad trycka ner en så mycket att man bara inte orkar med något? Jag vet hur. När man har bott i en håla, så som skövde, i tre år kan man inte låta bli att drabbas av total missär och allt blir grått och innehållslöst, meningslöst. 180 000, ge och ta, i studieskulder och allt känns lite sämre och man har blivit lite bittrare och lite äldre. Det är en investering för framtiden och livet det.

2979. Live. Håkan Hellström.

Saxat från http://jazzkatt.blogspot.com :





Det är ungefär för bra för att vara sant. Till och med i radio känns det som en fullkomlig urladdning. Allt klaffar verkligen för både Håkan, bandet och publiken. De river av en knäckande inledning med Jag har varit i alla städer, Ramlar och Magasinsgatan utan att man hinner vare sig blinka eller tänka efter. Allt sker precis i stunden, det är popmusik som både uppstår och går sönder precis framför ögonen och öronen på oss. Håkan har också utvecklat livespelningarna väldigt sedan förra turnén. Slagverk läggs till, ibland tutar någon i en saxofon i bästa Springsteen-anda, Nu kan du få mig så lätt blir en avskalad pianoballad fullkomligt naturligt. "Självklara" låtar utelämnas och oväntade gamla favoriter som Magiskt med tragiskt är tillbaka i repertoaren. Och så sjunger nog Håkan alltid bättre på scen än på skiva. Bättre än benknäckarverisionen av En midsommarnattsdröm blir det inte men vem kan begära mer? Det låter som den bästa poplåt jag hört live (trots att det är i radio) sedan Håkan spelade Kom igen Lena i Huskvarna på Det är så jag säger det-turnén 2002. Hoppas bara att P3 Live får tillfälle någon gång att sända hela konserten. Eller ännu bättre att någon godhjärtad människa filmade kalaset och vill ge ut det på en ny konsert-dvd. Får man önska sig en sådan till jul kanske?

2980. Låt. Scott Walker - The Seventh Seal

Saxat från http://calleblodig.blogspot.com :





Anybody seen a knight pass this way I saw him playing chess with Death yesterday

The seventh seal kan mycket väl vara den där förlösande pusselbiten i pusslet Scott Walker, biten som binder samman bitarna till en helhet, till något vackert. The seventh seal, som inleder skivan Scott 4, är en minst sagt dramatisk låt. Fattas bara annat när Bergmans Det sjunde inseglet stått för inspiration (en film jag endast sett delar ur (läs: liemannenscenen) ska erkännas). Ett spanksklingande intro som får mig att tänka på Loves Forever changes eller Miles Davies Sketches of Spain. Och sedan, ja jag har svårt att finna rätt ord här, ett fullkomligt MAGISKT spectorinfluerat trumkomp. Men The seventh seal är ju mer än så. Texten (...döden går vinnande ur schackpartiet). Scotts Dusty Springfieldaktiga sång, kyrkklockorna, de dramatiska körerna och stråkarrangemangen, stråkarrangemangen! Herrejesus vilka stråkar.

Herrejesus vilken låt.

2981. Skiva. Magnolia Electric Co – What Comes After The Blues

Saxat från http://hypotetisk.blogspot.com :





Jag är fruktansvärt svag för alternativ country i duettform. Kanske är det därför jag håller mitt ex av Heartbreaker med Ryan Adams väldigt nära mitt hjärta. Men på senare år har det funnits väldigt lite att hurra över i denna, ibland bespottade genre. Men när före detta Songs: Ohia, vilket betyder singer/songwritern Jason Molina byter namn till Magnolia Electric Co så är det dags att plocka fram cowboyhatten igen.

Jason Molina har varit ett stort namn inom den samtida amerikanska singer/songwriter kulturen sedan länge. Hans skivor har tidigare präglats av ett utryck som varit väldigt tungt, inte långt från Mark Kozeleks band Red House Painters. Även om jag alltid respekterat Jason Molinas låtskrivande så är det inte förrän nu som han tagit det steg framåt röstmässigt som jag letat efter. Tidigare har hans monotona klagosång blivit allt för tung och onyanserad, nu finns det ett liv i rösten och ett bredare register som gör väldigt stor skillnad. Att han samtidigt får hjälp med sången i flera låtar av Jennie Benford gör även det att musiken når högre höjder, även om det aldrig når upp till Ryan Adams klassiska duetter med Emmylou Harris och Gillian Welch.

De åtta låtarna på skivan bryter kanske ingen ny mark i den upptrampade amerikanska alt country myllan, men det är inte det alt country handlar om heller. ”What Comes After The Blues” visar upp ett band som verkar må väldigt bra, produktionen är varm och vacker, precis tillräckligt återhållsam och lugn och den där förändiska gränsen till regelrätt country trampas aldrig över, vilket jag ser som oerhört positivt. Och trippeln ”Hard To Love A Man”, ”Give Something Else Away Every Day” och ”Northestar Blues” som man hittar mitt på skivan skulle inte ens Neil Young varit besviken över att få visa upp.

Electric Magnolia Co är ett steg framåt för Jason Molina och det känns äntligen som att han fått ut all den potential som vi alla vet att han förfogar över på skiva. Så ni som letar efter en nya alt country skiva, ”What Comes After The Blues” är mitt tips hittills under 2005.

Ikväll får ni kanske läsa om Kristofer Åström och Britta Perssons besök i Örebro. Men då får ni vara snälla.

2982. Skivomslag. Tom Waits - Rain dogs

Saxat från http://havanna.blogspot.com :





Och omslaget, jag ska tala om för er, helst inte väldigt högt, att det fanns dagar och nätter och sena morgonar därefter då jag tog upp omslaget, trädde ut konvolutet ur cd-follan så att jag ändå tydligare kunde se, och sen bara satt där och kollade på det. I långa stunder, och inte heller tänkte på någonting annat. Inte ens lyssnade på musiken som fanns bakom den. Och kollade, ungefär som om det var en 3D-bild med någon större sanning inombords. Nej, nej. Bara tittade för att det var vackert. Som med all konst, det estetiska är alltid först. Sen kommer resten efteråt. Som kärleken, som döden.

2983. Tillstånd. Insomnia.

Saxat från http://nietzschesworld.blogspot.com :





...och drömde att jag skulle på Ulf Lundell-konsert.

Troligen på grund av allt spisande och att jag missade en Ulf Lundell-konsert när han var i min hemstad.

Konserten var på anrika gamla stammis-stället Upplands Nation som konstigt nog låg i samma hus som mitt barndomshem. Som bara drömmar kan...och enda gången jag sett Uffe var på V-Dala Nation sent 70-tal, en energirik och bra Lundell-spelning!

Det fanns en nyckel så jag kunde komma in i konsertlokalen direkt från en lägenhet i huset. Men hur det var gick jag in i huvudingången och han började spela. Tilläggas ska väl att jag snackade med Ulf innan konserten och så var det nåt mer men det minns jag inget av.

Jag var av en okänd anledning tvungen att lämna Upplands alldeles i början av konserten och efter att ha irrat runt kom jag tillbaks och fick höra sista låten. Jag hade missat nästan hela konserten! Och där vaknade jag till en ny dag, utsövd!

2984. Låt. Red house painters - Shadows

Saxat från http://hypotetisk.blogspot.com :





En av Red House Painters vackraste låtar heter Shadows, där sjunger Mark Kozelek gång på gång:

”You ain't saying nothing that I don't already know.
When you say, Love's dimly light, won't shine on tomorrow.
You ain't saying nothing that I don't already know.
When you say, Love's dimly light, won't shine on tomorrow.”

Och det låter så tungt, när det ensamma pianot frontalkrockar med Mark Kozeleks stämma som förkunnar att han ger upp. Att det inte finns något, att det inte finns något att hålla kvar. Bara upprepade termer, som förlorat sin betydelse.

2985. Skiva. Yo la tengo - Electr-o-pura

Saxat från http://potheadpixie.blogspot.com/ :





Upptäckte detta band år 2000 när jag köpte "And Then Nothing Turned Itself Inside-Out" som släpptes detta år. En skiva som jag har tyckt mycket om sedan dess. Det dröjde sedan ända till i början av detta år innan jag köpte nästa skiva av YLT som blev "I Can Hear the Heart Beating as One" som är om möjligt ännu bättre. Kände att jag måste ha fler skivor av detta coola underbara band. I förra veckan damp då "Electr-O-Pura" ner i brevlådan som jag nästan tycker bräcker mina två tidigare inköp. Lite mer skrammlig rock influerad av Sonic Youth och frågan är om dom inte gör det bättre än Sonic Youth själva.

2986. Band. Nixon.

Saxat från http://snowballfun.blogspot.com :

I want to listen to Nixon until I die, because I feel so sad and nothing can ever make me happy, not even Nixon and not anyone.

the only thing I can think about clearly is Daniel's 24hour cartoon about the nice boy with the nice sneakers and the bowlingball and the teapot. And mostly I think about the nice girl that says: "We have the same sneakers. Let's change sneakers and If your's fit me, I'll kiss you".


>> MMMmmmeeee tooo.. :)

2987. Skiva. Tim Buckley - Tim Buckley

Saxat från http://blueafternoon.blogspot.com :





Öppningsspåret på den självbetitlade debuten var det första jag någonsin hörde av Tim Buckley. Jag var fast. Det var introt, det var rösten, det var texten, det var stämningen.

Summer princess, midnight maiden
Autumn temptress, sundown angel
Winter harlot, moontime lover
Springtime woman, sunrise girl

Debuten handlar om kvinnor, kvinnor, kvinnor, och ja; kärleken till kvinnor. Tim livnärde sig på kärleken tidigt, han kunde uttrycka sig om den hämningslöst. Han gifte sig tidigt, för tidigt för att förstå innebörden av ett äktenskap, han klarade inte av det. Istället fann han Janie, kvinnan som inte behövde hans kärlek på papper. Hon gav honom friheten att ingå ett äktenskap på annat håll, med musiken. Hon fick en sång, han fick möjligheten att följa sitt öde.

Yes, I truly love to be with you
If I wasn't with the one that I'm with.
Yes, I truly love to lie with you
If I didn't have to give what I give.
Jainie, don't you know?
Jainie, don't you know? I been tryin'

Farväl Mary.

Om du aldrig hört en skiva med Tim och tror att du ska börja med den här bör du tänka på följande; om solen inte har gått ner före 16:00 är det fel årstid att införskaffa den. Den här skivan kommer till sin rätt när mörkret dominerar, den lyser upp för dig. Den får dig att bli förälskad i första bästa kvinna du ser. Den är New York täckt av snö, inte LA dränkt av solsken. ”Valentine Melody” är för vacker för att vara sann, ”She Is” är minst lika vacker. Stråkarrangemanget i ”Wings” förtjänar att hyllas, potentialen i ”It Happens every Time” borde ha givit betydligt bättre utdelning på försäljningslistorna. Tystnaderna i ”Song Slowly Sung” är fullkomligt magiska och definitionen av effektfulla detaljer.

With your beautiful hair
And your sixteen years
You kissed me as I lay still
If I can see you never,
Then I'll sleep forever
All my lonely love to kill.

Varför ratade han skivan resten av sin karriär? Varför blev den inte större? Varför stavade han fel på Janie? Jag vet inte, det spelar ingen roll, jag älskar den. Den är ärlig, öppen, naiv, början på något, och mycket mer. Höstens Pärla, vinterns ljus.

Betyg: 8,5 av 10

>> Oh, lyssna nu..

2988. Låt. David Bowie - The man who sold the world

Saxat från http://synchronizedjumps.blogspot.com:

Gick hem sent på kvällen för ett tag sen.
Gick längs Södermälarstrand och Mariavägen.
Där satt han på kanten och dinglade med benen.
Bilarna ven förbi där nere.
Finlandsfärjan lyste upp hans ansikte.
Jag tänkte att; han kommer nog hoppa, gick långsamt förbi och vände mig sedan om.
Han såg på mig, med ett sorgset ansikte och en lätt suck.
Jag gick vidare, med honom i mina tankar.

Lite senare på vägen fick jag höra hans rop;

han som sålde världen.

"/...I laughed and shook his hand, and made my way back home
I searched for form and land, for years and years I roamed
I gazed a gazley stare at all the millions here
We must have died along, a long long time ago.../"





>> Underbart. Underbart. Underbart.

2889. Reflektion. "27 years & nothing but failures"

Saxat från http://vinterlandet.blogspot.com:

Det är dags att sluta med det här nu, hugg mig inte i ryggen, hugg mig öppet och fritt.

Hur som helst, skulle bara kolla läget.

Vi måste lära oss vissa saker.

Jag måste lära mig att tygla mitt humör, utan att bli av med ursinnet. Ursinnet som drivkraft är det starkaste, hårdaste, och ärligaste som finns. Men det löser sig.

Jag skulle vilja dela med mig av en liten sak, skrivet av min alldeles strålande Edith Södergran:


"Den som själv ännu icke är mild, längtar starkare efter mildhetens seger,
som efter en sak vars seger han är oviss om, och som har många fiender i sig
själv"

Edith var en fantastisk människokännare, en människa svag av all styrka hon besatt inom sig själv. Sådana människor bör alltid respekteras, och alltid följas.

Men nu tänkte jag att vi ska prata lite om allvar här.

Jag har länge haft allvaret i mig, det har suttit fastklistrat där, vid min höft.
Det har inget med att vara depressiv att göra, det har bara att göra med att allting som någonsin har betytt något, på riktigt, i mitt liv har varit allvarligt.

Från min första kyss, till första gången Mozzer började tala med mig, bandets första spelning, vägarna till vännerna, till flickorna, blodpulsen som flöt genom höstlöven.
Allting har varit på allvar, för jag vill att saker ska kännas, att de ska betyda något, att jag ska betyda något.

Jag vill inte vara ytterligare en i raden som saktar ner bland höghusen, bland låghusen, och som somnar i dårhusen.
Jag vill sträcka mig upp på bergshöjden, ta hand om mig själv och de som behöver det, skapa mitt liv, och mina regler.
På bergstoppen, blodigt klättrande.

För mig har allting som någonsin varit vackert, varit allvarligt. De vackra nätterna, de skall tas på allvar. Allt som inte borde tas på allvar skall tas på allvar.

Och du, mitt hjärta, vem du nu än är:

Du förtjänar att tas på allvar.
Du förtjänar att få vara dig själv.
Om du nu är halvtrasig så har du också gjort dig förtjänt av att få stå för det.
Du förtjänar en varm kram.

Ett, lyckligt näpet leende.
En rufsig hand genom det mjuka håret.

Du förtjänar respekt, även om allting du känner är dina misslyckanden.

Kom hitåt, jag ser att det rör sig därborta. Kom in under skyddet.

Godnatt.


>> En sällsamt vacker text. En mörk vrå. Ahhh, jag älskar den. Vad fin den är. Vad fin den är.

2990. Låt. Emmylou Harris - Where will I be

Saxat från Guldapans blogg, http://www.guldapan.com - och efter hundra liter vin, klunkande, skvalpande, nästan kokande, skrevs det där. Som en kväll i ett sovrum med regn mot fönsterrutan, regn smattrande mot taket, och slask fortfarande kvar på fönsterkarmen, skrevs det här. Som ett samtal, och två monologer som ibland korsar varandra.

"
Det var för några år sen i Umeå, mitt i natten, i kallaste vintern. Jag satt i en bil på väg hemåt från något slags grej, jag minns inte vad. En kompis till mig körde. Plötsligt sa han till mig att jag skulle få höra något vackert, och så slog han på den här låten på bilstereon.

Jag hade aldrig hört Emmylou Harris förut, men hon förförde mig direkt. Hennes spröda men starka stämma seglade fram mellan dom där hypnotiserande trummorna och kysste mitt hjärta. Det var sorgset, men det var vackert.

Bara några veckor senare skulle mitt liv förändras till det sämre. Mitt hjärta skulle krossas totalt och tillvaron skulle för en lång tid framöver tyckas sakna mening. Under den perioden lyssnade jag på Emmylou Harris nästan varje dag. Det gör jag fortfarande.

Jag undrar ibland om jag skulle tyckt om ‘Where Will I Be’ lika mycket om jag, när jag hörde den första gången, hade vetat vad som väntade mig. Jag tror det faktiskt. Kanske hade jag till och med tyckt om den ännu mer. Om det nu vore möjligt.

(’Where Will I Be’ finns på skivan ‘Wrecking Ball’)

>> "Det var sorgset, men det var vackert" förklarar egentligen allt, ett helt liv och en några minuter lång poplåt.

2991. Skiva. Blind Willie Johnson - Praise God I'm Satisfied

Saxat från Micke's lilla sida om musik, http://mickeslillasidaommusik.blogspot.com.. och allt som finns däremellan, allt det underbara. Ett stamp rakt ner i träsket. Ett avstamp från omvärlden och bredvid står vi, alla andra, och hejar på.

"14 klassiska inspelningar, innehåller "Dark was the night, cold was the ground" som i min värld är den bästa och starkaste inspelningen som någonsin gjorts alla kategorier. Minst lika klassisk och stilbildande bottleneck-blues som betydligt mera erkände och uppmärksammade Robert Johnson."

>> Köp den, jag måste ha den! Köp den!! Skaffa er ett liv!! Köp den.

2992. Låtreflektion. Red House Painters - Katy's song

Saxat från http://trynottobreath.blogspot.com, en blogg att gräva ner sig i. Det är som Kafkas brev till flickan i Wien. Som Elvis Costello's brott och straff. Som Stuart Apples alla röster, och stavelser. Som det kvava väsandet om Martha. Som fan, som någonting. Det här är Red house painters. Oskala har sin egen Katy och sen, följer orden efter i sina egna melodier.

"Jag är Katy Song mest. Tänk om jag bara hade levt i nästan nio minuter och avslutats med ett without you what does my life amount to? Mitt liv är fortfarande bara 3 bokstäver kort. Borde skriva brev som mest liknar målarböcker och fika med människor som bara pratar tystnad eftersom det är det enda språket som alla både förstår och aldrig riktigt riktigt kan tolka.
Men jag gör just... ingenting. Vad ska du bli när du blir stor, Oskar?
Jag ska bli fantastisk.
Jag kan ge dig orgasm bara med blicken. Bara med min blick.

You said "nobody loves me" and I said "wanna bet?"

Vissa människor saknar man jämt. Men man vågar aldrig säga det. Det verkar så dumt att... alla ord... liksom flyter ut till så stora känslor som man knappt klarar av. Man bara dras ifrån. Längre ifrån hela tiden.
Det känns som jag skulle kunna säga att ett helt liv utan henne vore som att bli överkörd av ett tåg om och om igen under all evighet. Men ändå. Så mycket jag aldrig kommer kunna säga.De där nio minuterna är nog slut snart

snart så byter de skiva igen."

>> Med avslutningen, som avslutar. Den där jävla känslan av att allt betyder någonting. Varenda ord och varenda blick. Med hoppet och övertygelsen om att man är någonting, till rädslan för att inte vara någonting alls, sida vid sida i en bil. I en svarttaxi ut från Malmö Centrum och rakt in i en studentkorridor.

2993. Tulegården & drömmarna. Reflektion.

Saxat från "Vinterlandet". En blogg att älska, innifrån och ut, och ofta stannar det någonstans på vägen, orden och de jävla texterna, som borr i rött gelé, jag skulle skrikit att de var borr, lika gärna borr i mitt hjärta, men jag orkade aldrig skrika så högt: http://vinterland.blogspot.com

"
Tulegården & drömmarna

'I decree today that life is simply taking, and not giving'

David pratar om att tonårsångesten ska ta slut.Det gör den inte. Man är bara smart nog att ge den ett annat namn. Traditionell tonårsångest är korkad, egoistisk och världsfrånvänd. Man låg i sitt jävla pojkrum när man var fjorton och trodde att ens egna bekymmer och viljor var världens centrum. Och man förbannade alla för att de inte såg, för att de inte brydde sig.

Men alla bär på sina smärtor och de kan inte bära dina. Ditt liv är ditt ansvar, mitt liv är mitt ansvar, och jag hatar det.
Jag hatar att jag ska behöva ta ansvar och stå upp för saker jag gjort, gör och kommer att göra, men som jag ångrar, skäms och gråter över.
Jag hatar att jag mer och mer, för varje dag som går, blir mer och mer som dom jag en gång svor att alltid hata och förakta. Mer och mer cynisk när omgivningen blir mer och mer bitter.
Det som man en gång trodde var stora problem är ingenting mot vad som kommer hända när matchen kommit igång på allvar. Den 2 gånger 45 minuter långa fotbollsmatchen mellan livet och sig själv har bara börjat. De båda lagen har kännt på varandra, livet har lärt sig hur hjärtat spelar försvarsspel och hur livet tar ner hjärtats långbollar redan på mittfältet.
Men hjärtat är segt, en veteran som aldrig viker ner sig, som tar den där glidtacklingen trots att det kan innebära rött kort och att hjärtat förpassas upp på läktarplats de kommande 45 åren.

Allting blir bara svårare och svårare, ju längre tiden går. Och man får inte sluta. Den här matchen ska spelas klart. Och för att vara ärlig så har jag ingen aning om vem som leder i nuläget. Men allt och alla som försöker skada mig kommer jag lära hur man springer när man måste fly, den här matchen kan ni inte vinna bara sådär.
Ni K A N vinna, men än så länge vet ni inte hur.
Ni kommer aldrig någonsin få veta hur.

'For there are brighter sides of life, an I should know, because I´ve seen them, but not very often' "

>> Jag läser den ibland, nu har jag läst den igen. "Den 2 gånger 45 minuter långa fotbollsmatchen mellan livet och sig själv har bara börjat". Och vem vinner och vem står kvar, vem faller och vem åker ut. Självrannsakan, självrannsakan.

2994. Låt. Billie the Vision & the Dancers - Summercat

Saxat från http://jazzkatt.blogspot.com, OJ! .. Det sprutar.

"Detta är en relativt ny bekantskap för mig. Gruppen som tycks gilla långa namn heter Billie The Vision & The Dancers och släppte förra året skivan I was so unpopular in school and now they´re giving me this beautiful bicycle som också blev Manifest-nominerad. Men det bästa av allt är att skivan finns att ladda ner på deras hemsida. Första låten Summercat är en klockren poppärla om ett smärtsamt avsked på en flygplats till tonerna av fjäderlätt femtiotalspopkomp. I den bästa av världar blir detta årets sommarhit. I vilket fall som helst borde alla som läser detta se till att lyssna på den nu. Resten av skivan har jag inte tagit till mig riktigt än, jag fastnar bara på Summercat hela tiden. Bästa popmelodin jag hört i år."

>> Jag vill ladda ner. Vem vill inte ladda ner. Bara för det här, och bara för att låttiteln är såååå coool.

2995. Stad. Helsingfors. (Underskattad huvudstad)

Saxat från http://calleblodig.blogspot.com, en blogg som är en blogg, som sprattlar och lever, och bara rodnar och blir sötare för varje gång.

"För Alvar Aaltos skapelser, kaféet i glaspalatset (bilden), de gamla neonskyltarna, spårvagnarna, Temppeliaukiokyrkan (världens snyggaste?) och Senaatintoritorget med Tsaren framför den vackra Tuomiokyrkan, nordens Sacré-Coeur."





>> Och sen bilden, underbar. Jag vill dit. Andas in luften, leva.

2996. Skiva. Death cab for a cutie - Transatlantism

Saxat från http://hypotetiskt.blogspot.com - ett uppslag mitt i popvärlden, ett nedslag, som en solstol slås ihop och bärs vidare på en stekhet sandstrand.

"Regnet ger sig inte, det trummar frenetiskt mot plåttaket där jag sitter utanför Simpang Empat, en lite håla någonstans i Malaysia. Åskan mullrar och en indier glider förbi i sin vita motorcykelhjälm och ruskar hopplöst på huvudet innan han sätter sig på sin motorcykel och motvilligt rullar ut i regnet.

Kvar blir jag på trottoaren i skydd från regnet med endast mina hörlurar som sällskap. Genom dem strömmar som tur är varm indiepop ut, en välkommen röst i stormen. Som en mjuk kudde att vila sig emot när vädrets makter har styrketräning på dagens program. Transatlanticism erbjuder elva varma betraktelser. Inte elva naiva glädjeorgier med handklapp och gitarrslingor som flyger bland molnen. Nej, Death Cab arbetar med stämningar, ofta ganska långsamma melodier som långsamt trappas innan dom allt som oftast mynnar ut i ett mer avskalat läge. Alltid med värme och hjärta i första rummet, det låter som om bandet hämtat lite värme utifrån, öppnat dörren en solig dag och ofrånkomligt hamnat någonstans halvvägs mellan det gamla Death Cab For Cutie och sångaren, Ben Gibbards soloprojekt The Postal Service, som knappast gick att missa förra året. Men äldre fans av Death Cab kan lugna sig, det finns inga spår av elektronika på skivan, bara en värme och glöd som borde kunna värma många när lägereldarna börjar tyna bort och alkoholen sinat.

Det handlar ofta om kärlek, presenterad i små finurliga historier om handskfack och Atlantens tillkomst. En skiva man kan hålla i handen när den man fallit för inte vill. En skiva som förstår när man lyckats bli kär vid fel tillfälle, på fel plats och i fel person. När alla odds är emot.

En försiktig gitarr här, en smäktande mjuk röst där, en produktion som lyfter melodierna samtidigt som det aldrig blir för mjukt och skönt. Death Cab For Cutie har hittat ett sound där dom kan lyfta låtarna till en nya nivå.

För jag har fastnat helt. Jag brukar ofta snöa in på en skiva men brukar efter en vecka eller så gå vidare. Men den här skivan vill inte lämna min portabla cd-spelare. I bussen, på natten, dagen då jag delade en soluppgång med den vackraste flickan och inte fick tummen ur foten och säga hur jag känner. Då har skivan varit där, elva låtar om relationer, såna som är, har varit och aldrig kommer att bli.

Texten är så stark och jag vaknar kallsvettig: ”My brains repeating, If You´ve got an impulse let it out. But they never make it past my mouth” Death Cab For Cutie - The Sound Of Settling

Regnet ger sig inte och jag är fast utanför en internet café i den del av världen där solen skiner nästan varje dag, men inte idag, då är Transatlanticism bra att ha. /Patrik Edvardsson, en regnig dag i Simpang Empat tre timmars bussresa norr om Kuala Lumpur.

Så här i efterhand håller jag med i mycket av det jag skrev, förutom det stundtals febriga skrivandet om kärlekens vara eller icke vara. Men skivan är fantastisk. Men nu, när det förhållandet jag aldrig trodde skulle bli verklighet, blev verklighet, och sedermera före detta verklighet, då tar jag med mig låten ”Tiny Vessles”, som bestyckats med en text som beskriver ett förhållande som inte betydde något, som var byggt på lögner, som ett luftslott som sakta blåser iväg. Varje gång jag hörde låten under mitt förhållande var jag livrädd att det skulle bli så för oss, att vad vi hade skulle sluta betyda något, som tur är så inträffade det aldrig.

This is the moment that you know
That you told her that you loved her but you don't
You touched her skin and then you think
That she is beautiful, but she don't mean a thing to me.
Yeah she is beautiful, but she don't mean a thing to me.

I spent two weeks in Silverlake, the California sun cascading down my face
There was a girl with light brown streaks,
And she was beautiful, but she didn't mean a thing to me
Yeah she was beautiful, but she didn't mean a thing to me

I wanted to believe in all the words that I was speaking as we moved together in the dark
And all the friends that I was telling all the playful misspellings and every bite I gave that left a mark
Then tiny vessels oozed into your neck and formed the bruises that you said you didn't want to fade
But they did and so did I that day
All I see are dark gray clouds in the distance moving closer with every hour
So when you'd ask, "Is something wrong?" (I'd think)
"You're damn right there is, but we can't talk about it now.

No we can't talk about it now."So one last touch and then you'll go and we'll pretend that it meant something so much more
But it was vile and it was cheap and you are beautiful but you don't me
an a thing to me
Yeah, you are beautiful but you don't mean a thing to me.
Yeah, you are beautiful but you don't mean a thing to me.
Death Cab For Cutie - Tiny Vessles

Det är för den här låten och efterföljande titelspåret som elegant glider in i varandra som gör Transatlanticism till en oumbärlig skiva för mig.Vare sig jag befinner mig utanför ett internet café i Malaysia eller in en instängd studentlägenhet i Örebro."

>> En skiva som åkte till Thailand och kom tillbaka igen, bara för att bevisa för någon, en liten någon, hur små steg han behövde ta.

2997. Naturupplevelse. Vårsol.

Saxat från http://www.Aberatism.com, en imponerande blandning av allt som är personligt och svårt att fånga, på samma gång.

"Så här såg det ut i morse då jag vaknade. Solen värmer sakta upp det kalla landskapet. En fin soluppgång. Öppnade mitt fönster och fotade innan jag drog iväg till jobbet."





>> Solen väver hela himmelen och varenda horisont innan den visar sig. När jag var liten undrade jag om inte alla färger bara ramlade av sina platser när solen gick ner, och sen innan solen gick upp väckte den en liten flicka som gick runt på hela jorden och målade platserna i färger igen. Ungefär som ett sommarjobb. Jag tänkte inte på många soluppgångar, men jag tänkte på flickan varje kväll. Stackars hon.

2998. Artist. Håkan Hellström.

En stilla söndagsatmosfär, blandat med the smell of sweet perfume. Små historier om kärlek är aldrig längre än ett armvev bort: http://sondag.blogspot.com

"Minns du?
Det var en ljummen afton i värmland, människor var glada, dom sjöng, dansade och blev runda under fötterna.
Tillsammans med tusentals andra hade vi samlats för att se den gladaste av dem alla. Han sjöng, dansade, trummade och svävade iväg mot molnen tillsammans med såpbubblorna. Vi dansade oss bort från varandra, du och jag. Så, för ett kort ögonblick, dämpades stämningen en aning.
'Det är så jag säger det' sjöng han, 'det är precis så jag skulle vilja säga det' tänkte jag. Precis då fann jag dig. Du log, och när du sedan tryckte min hand nästan för hårt så visste jag den dagen aldrig skulle gå att överträffa."





>> Redan i den tredje meningen blev jag övertygad om att han snackade om Håkan Hellström. Det var uppenbart. Den känslan av ren lycka, finns ingenstans. Den känslan av att slå sönder den förbannade staden med kärlek, finns ingen annanstans. Och Håkan, finns bara där.

2999. Tillstånd. Insomnia.

Saxat från Nietzsches blogg, igen: den krypande, krälande, bloggen. Den mörka stugan i skogen, med akvareller på väggarna och fina berättelser framför lägerelden: http://nietzschesworld.blogspot.com

"Sov bara tre timmar inatt då jag vaknade av en surrealistisk dröm där alla personer som står mig nära och är viktiga för mig ingick. Helt omöjlig att redogöra för men jag blev klarvaken och kunde inte somna om."

>> Ibland känns det som att Nietzsches insomnia är = Nietzsche. Förvirringen finns där, som förvirringen i alla blickar på akvarellerna. Verkligheten och overkligheten, som i färgerna och konturerna.

3000. Låt. Van Morrison - Madame George

Saxat från Havanna, min blogg, min värld, som sakta äter upp mig så att snart inget finns kvar, och jag tuggar utan att svälja, väntar på något att spotta det på massakerna, balladerna: http://havanna.blogspot.com

"Ni ska veta, era jävlar!!! Att jag gråter när jag skriver det här. Det är världens bästa låt. Jag vill bara säga hej till den, när den går över gatan, ungefär --- SVÄVAR FRAM.. jag vill bara säga att den räddade mitt liv och fick mig att gråta ibland. Jag vill, jag vill, "jag vill", vad fan spelar det för roll? Nadaaaa. Vad spelar ni min vilja för roll i allt det här? Är det inte världens bästa låt, det är inte så, det är inte det, det är världens enda låt. Det är låten som inte gick att skrivas men skrevs ändå. Det var som att alla orden låg i luften, den dimmtäta jävla luften över Dublin och Sandy Row.. Den som fått så många Limericksdiktare att dikta sina rimm i whiskeyns rus och de gråa eskalpaderna.. Van the man tog orden som de var.. snorjde inte in de.. snorjde in sig själv.. snorjde inte in orden.. vågade inte.. kunde inte.. ville inte.. tog orden som de var.. som nyanser av grått och en mörkgrå eskalpad.. Jag kan inte, hjälp mig. Jag ramlar ner. Den här låten. Den är någonting. Den är större än mig, på alla sätt. Den är större än livet. Den är större än döden. Den är större än Van the man. Den är stor. Så jävla stor. Jag ville bara säga att jag älskar den. Att jag ibland går till busshållplatser i ren protest för att kunna sjunga den en gång till. Att jag ibland hoppar över bussar bara för att kunna på bussen en gång till. Och sjunga allt det där, stampa på fötterna, "and smell of sweet perfume comes drifting by". Det är en religion. DET ÄR VÄRLDENS BÄSTA LÅT!!! DET ÄR VÄRLDENS ENDA LÅT!!! Trummorna som viskar fram.. Efter inte ens en minut.. Små vaga viskningar, "det blir bra, det kommer lösa sig, sweetheart vi tar oss ut det här". Inte ord kunde skrivits annorlunda, uttalats annorlunda, dragits ut mer, slagits ihop, snärtat, svärtat, en själ! Det är den mänskliga vita själen som står i Sandy Row och böjer sig ner och skickar mynt i ån som rinner förbi som döda själar och döda förfäder innan oss, och vi kastar mynten i ån av ren princip. Det är den vita mänskliga själen, som ibland böjer sig ner, den också. Och drar ut orden, som en enda lång havsvind, en bris. Den räddar mig ibland. Den räddar mig verkligen. Jag skakar, kolla på mig!! Ni skulle sett mig nu!! Jag skakar.. drrr.. så skakar jag.. som en liten mus, framför en allt för stor ost. Skak-skak-skak. Say goodbye to Madame George / Dry your eye for Madame George.

OOo-oo-oooa-ooh

Och stråkarna, haha, stråkarna. Som om instrumenten var födda i käften på Van the Man och som om Van the Man föddes där, precis så. Så jävla ren, och kluven ändå. Ren, men kluven ändå. Van the Man.

OOo-oo-oooa-ooh "

>> Ni ska veta att när jag skrev det här var jag helt vild. Jag hade gått ut med soporna och funderat på livet, och just när jag klev in i trappuppgången igen kände jag doften av söt parfym, började nynna på låtraden, satte på låten, skrek, sträckte armarna mot skyn, slog med huvudet, och skrev slutligen det där.

3001. Dikt. Anna-Lena.

Saxat från Geckos lilla hål i den stora cyberrymden, ett väldigt mörkt och svart hål: http://www.sockerdricka.nu/user.php?md=http%3A//www.sockerdricka.nu/s6/showuser.php%3FID%3D34875

"du var inte perfekt
inte jag heller

du var ung
jag med

vi var så tafatta

vi låg i ditt rum
din pappa var bortrest
om han bara visste

vi fumlade
vi låg vakna
hela natten

somnade när solen
gick upp

en vår
för
länge
sen

när ingenting
var komplicerat"





>> Det är oskulden det där. Och att inte våga bryta is, inte ens våga ta på, eller röra. "din pappa var bortrest / om han bara visste", och hur förbjudet det var. Nakna kroppar som dömda kroppar. Visst gör det ont när knoppar brister.

3002. Dikt. Frånvaro.

Saxat från Vegoj, http://vegoj.blogspot.com - en förvirrad blogg på alla sätt. En vit blogg, som blickarna sken och stirrade i Fernando Pessoas ögon, så stirrar orden där. Som Sugarcubes "Birthday", i ännu en version.

"Jag vill inte träffa er idag
Jag är rädd
Rädd att spärren i min strupe skall sluta fungera
Vilket innebär att känslor kastas upp
Istället för att sväljas ned
Det ni inte ser, behöver jag inte ta på allvar"

>> "Det ni inte ser, behöver jag inte ta på allvar". Fint, det är som om en Tindersticks-låt snurrar i huvudet.

3003. Stad. Edinburgh.

Saxat och kopierat från ett mail från en liten, söt, legend på dagensskiva.com's forum. Jag ska åka till Edinburgh, det är allt. Wars not make one great var där. Det är också allt, och det som betyder någonting.

"ÅHHHHHH edinburgh är VÄRLDENS underbaraste stad!! du kommer ha så jävla kul där! men dont get your hopes up. men åh...åhhhhhh det är så VACKERT och så UNDERBART!

alltså. så här. bästa utestället är The Egg, på artcolleget. ev. måste man känna nån som pluggar för å komma in, jag minns inte. ring mej isåfall eller sms:a så ska jag se till att catharina kommer ut (hon äralltid där) så kan ni gå in med henne.

det är skitbilligt att bli full i hela området The Cowgate. lite skrubbigt. särskilt The Subway. där var jag DJ en gång, det var hemskt men skitkul och vi fick betalt! opium som ligger bredvid är oxå billigt men som sagt båda ställena kan va hemska på fel dag. MEN billigt som sagt. drinkar typ 1 pund. baren Pivo i närheten är schyst.

och The Bannermans på samma gata kan ha bra spelningar ibland. Annars är Cabaret Voltaire (på en tvärgata upp) skitpretto och skitdyrt men kan ha bra spelningar, ofta gratisgrejer. annan bra pub är Burlington Bertie's i området Tollcross (/där jag bodde)...skitskabbigt och lite farligt område bredvid The Meadows. parken.

var gick vi mer ut... hmmm..få se. Grassmarket i oldtown är schystaste området på alla områden. man kan gå på Evol på Liquid Rooms på Victoria street, ok popklubb men lite dyrt. Och ja! man kan gå på Modern Lovers eller andra klubbar (Gulag Beat t.ex.) på Ego vid Picardy place uppe vid leith walk roundabout.

och så finns det en grön pub i hörnet på typ nicholsonstreet som är skön. minns inte vad den heter.

alla turister hänger på Royal Mile, men den gatan är fin. gå den upp mot slottet och titta på utsikten men gå för allt i världen inte in i slottet. 10 pund typ. alla poshiga turister hänger på Princes street. det är typ drottninggatan deluxe. biblioteksgatan heter det i sthlm va? där alla brats handlar.

ok. favoritgator typ:
1) utsikten från North Bridge. åt båda hållen. FAN vad vackert det är där. blir du inte kär i edinburgh där är du blind eller efterbliven.
2) victoria street ner mot grassmarket. ohhhhhh.
3) grassmarket. old town. åhhhhh.och så george iv bridge, en tvärgata från royal mile. där ligger ELephant cafe, där skrev hon typ harrypotter. mysigt. och gå upp och till vänster sen så kommer du till Forest Cafe, dit måste du. vegansktcafe men konstutställningar.

DU! måste gå på nån av dessa: 26th april - 18th may the bongo club cafe, holyrood road, edinburgh hopening night party : tuesday 26th april 8pm tomidnight featuring deejay evil bill plus friends.

ja the Bongo club är schyst oxå. är du där 26e, gå dit. ser du en skallig 27-årig kille med nagellack, fråga om han heter Ed. det var min chef. han är världens snällaste. han ordnar typ den där konstgrejen.

ok kläder. köp på Armstrongs i Grassmarket. där finns allt du behöver. gordon från ballboy bor i grassmarket. man kan bo på vandrarhemmet uppe vid på royalmile..vad heter det... johnson terrace... Backpackershostel eller nåt. Castle rock hostel! det är schyst. och så Cowgate tourist hostel. dom är billigast. och den första är öppen dygnet runt.

ska man lägga pengar på en turistattraktion tror jag det är Camera Obscura på royal mile. har inte varitd är men det ska vara schyst. typ illusioner. lite dyrt kanske, 7 eller 8 pund tror jag. det är oxå skitvackert att gå upp för the Mound motroyal mile från princes street. finns nåra gratis konstmuseum där oxå. har inte varit där dock.

meadows är grönområdet, jag bodde två kvarter därifrån. på ...fan! jag minns inte vad gatan hette! herregud. vad har hänt med mej. kommer jag skaffa barn villa och volvo nu oxå. fan. jag bodde på.... nääää jag minns inte! fan. jaja. mellan Home street ochmeadows iaf. åhh alltså baby dont get me started about edinburgh..jag kan inte sluta. men jag måste."





/>> Hej, hoppas du förlåter mig om du inte ville det här. Jag kunde inte låta bli. Så varm kärlek till en stad, titta och läs och det är allt du behöver veta. Det är lysande, brinnande, fullständigt jävla underbart. Med några jävla meningar som sammanfattar allt: "utsikten från North Bridge. åt båda hållen. FAN vad vackert det är där. blir du inte kär i edinburgh där är du blind eller efterbliven." Starta en blogg!! Puss.