2967. Låt. Radiohead - Creep

Saxat från http://synchronizedjumps.blogspot.com :

Jag har tänkt på en sak;
alla säger att man ska vara speciell, men dom flest vill vara som alla andra.
Vad beror det på?

Jag önskar att jag vore speciell
Jag syr mina egna kläder, klipper mitt eget hår och skriver mina egna låtar.
Jag känner sig annorlunda. Är jag det?

Fast egentligen vill jag bara vara som alla andra.
Fast på mitt eget lilla vis.

"/...Whatever makes you happy,
whatever you want.
You're so fucking special,
I wish I was special.../"

2968. Popduo. Amadou et Mariam

Saxat från http://calleblodig.blogspot.com

Det är ju fan att det ska till Lisa Milberg (ja menar, av alla människor!) för att man ska upptäcka detta. Amadou och Mariam är ett blint par från Mali som spelar finfin pop och har tydligen blivit världskändisar under senare år. Lyssnar man på de två skivor med duon som jag har lyckats få tag i, "Wati" och "Dimanche á Bamaka" är det lätt att förstå varför.

2969. Skiva. Turin Brakes - JackInABox

Saxat från http://hypotetisk.blogspot.com :

Brittiska Turin Brakes slog igenom i den så kallade acoustic movement, som väl egentligen inte var någon movement utan mer ett begrepp för den akustiska musik som äntligen fick doppa fötterna i rampljuset. Tillsammans med Turin Brakes var det artister som Kings Of Convenience och Kathryn Williams som med det lilla och försiktiga sålde massor av skivor, kändes det som i alla fall. Kings Of Convenience lyckades skapa en otroligt fin uppföljare till sin hyllade debut, det gjorde även KathrynWilliams med det lågmälda mästerverket Old Low Light. Men Turin Brakes promotade tillsammans med sitt skivbolag sönder sin tradiga Ether Song och vi var nog många som önskade att bandet lagt ner efter det.

Men Turin Brakes gav förstås inte upp, och återigen så möter vi två killar med akustiska gitarrer som låter som om dom handlar på Dressman och deras största problem i livet är att mjukglassen smälter så fort i solen. Skivan präglas som tidigare av diverse pop-alster som sådär lagom menlöst svävar omkring någonstans mellan Travis, Remy Zero och Simon & Garfunkel.

Men överraskande nog finns det faktiskt några alster som fungerar riktigt bra som poplåtar, i Asleep With The Firefies låter det faktiskt som om Turin Brakes fått en liten niccokick och vaknat på rätt sida, med en refräng som smittar av sig så blir det nog en fin hit med lite promotion från skivbolaget. Några lugnare låtar som funkar finns det också, bäst blir det i Red Moon och Fishing For A Dream, då har man i alla fall hittat in på samma Arena som Kings Of Convenience även om man inte får vara med och spela boll än. Och den sistnämnda låten är inte långt ifrån Badly Drawn Boys finare stunder, faktiskt.

I titellåten Jack In The Box försöker dom sig på någon sorts The Verve liknande pop men det tänder aldrig riktigt till, Turin Brakes har inte tillgång till den musikaliska kraftkälla som Richard Ashcroft hade under tiden i The Verve och resultatet blir ett Turin Brakes som försöker låta mystiska vilket resulterar i att det mest låter som ett bortglömt spår från Iron & Wines EP Woman King.

Så visst har dessa snälla gossar snubblat en bit framåt, men som skiva betraktat så är den faktiskt ganska sövande. Plockar man däremot ut de 3-4 trevliga låtar som faktiskt gömmer sig bland allt fluff och bränner ihop till en egen cd, då blir det inte så tokigt, faktiskt.

2970. Film. Hannah och hennes systrar

Saxat från http://nietzschesworld.com :

Det första som slår mig när jag börjar titta på den här Woody Allen-filmen är att det ser så maximalt 80-tal ut! Frisyrer, Michael Caines uggle-glasögon! Jag hade inte uppmärksammat att filmen var från 1986. Men jag vänjer mig snart.

Det är en underbar romantisk komedi och en av Allens allra bästa! Känner instinktivt att jag vill se om den omedelbart när den slutar!

Det är en väldigt stjärnspäckad ensemble. Oscarsbelönade Michael Keaton och Dianne Wiest (samt Woody själv för bästa manus) Mia Farrow, Barbara Hershey, Max Von Sydow, Sam Waterston, också Woody själv förstås som spelar en ängslig hypokondriker som under filmens gång går igenom en livskris och tror att han ska dö hela tiden.

Storyn handlar om Hannah och hennes två systrar och vi får följa dom i ett år. Det handlar om kärleken och yrkeslivet och många krångliga turer runtomkring det som spelas med en väldig charm och värme. Men tro det eller ej så faller pussel-bitarna på plats till slut. Mer berättar jag inte. Nämnas bör också systrarnas föräldrar spelade av Maureen O’Sullivan, Mia Farrows riktiga mamma och Lloyd Nolan. Utsökt skådespeleri igenom hela filmen och mycket underhållande. Det utspelar sig förstås som i Woodys filmer i Manhattan-miljö.

Till sist saxar jag lite vad jag skrivit tidigare i min blogg:

Det var inte så länge sedan jag upptäckte Woody Allen, som jag anser är en av dom riktigt stora regissörerna. Den första film jag såg med honom var den tidiga och roliga "Bananas" (kom 1971)som jag såg på bio. Sen dröjde det till för några år sedan då jag på tips om honom hyrde den inte helt lyckade "Everyone says I love you". Sedan dröjde ytterligare nåt år tills bla Alias på dagensskiva.com tipsade mig om hans förträfflighet och då såg jag "Radio Days" och "Decontruction Harry", "Mighty Aphrodite" och "Smalltime Crooks" på kort tid och sen var jag fast.Han har Ingmar Bergman som favoritregissör vilket jag inte delar hans upppfattning om. Woody är jazzmusikant på fritiden. Han fyller 70 den 1 december och är född i Brooklyn, New York. "Hannah och hennes systrar" var hans femtonde film som regissör.

Jag vill helst att Woody ska spela med själv i sina filmer.

SVT hade ju en Woody Allen-festival där dom visade många av hans filmer. Men inte “Hannah och hennes systrar” och det var en besvikelse för att jag så gärna ville se den. Nu fick jag filmen tillsänt mig av min dsc-vän Virgil Caine, så det är tack vare honom jag fick se den! Till sist ska väl filmerna “Annie Hall” och "Manhattan" hans två bästa filmer tillsammans med “Hannah...” nämnas.

Betyget för filmen är självklart: 5/5.