2971. Låt. Bruce Springsteen - Badlands

Saxat från http://vinterland.blogspot.com :





Alla människor har börjat ta slut nu.
& jag spelar ut hela mitt register, på tomma sidor, fylls med bläck, sen vaddå?
En knastertorr skärm som surrar, en mörksvart vägg som inte svarar när jag försöker säga att allt jag känner är sant. Allting jag försöker säga, har somnat in, blivit två små röda hål där ögonblixt var.
Skärmen svarar när du ljuger, hej skärmen hej, säg mig någonting.


"If you waste your time a-talking to the people who don’t listen, to the things that you are saying, who do you think’s going to hear? And if you should die explaining how, the things that they complain about are things they could be changing, who d’you think’s goin’ to care? "



Säg att jag är något mindre, något som inte slösar pixlar på svarta ytor, jag vill spraya ner er med målarfärg, jag vill hamna under er. Vill se levande ögon, grensle, bakåt, framåt, över.

Bara inte åt höger eller vänster, aldrig ditåt, där allt är dött.

Låt mig få vara vaken, snett bakom dig. Låt mig få andas, svälja hår & en pojke i skogen är värd tio i handen säger den kloke, kloke mannen.

Flickan som somnat, hon som är sist kvar, ligger under bordet, för henne är all musiken, för henne spelar jag allting jag älskar, för henne har jag betalat varje ny sträng, för henne har skivspelaren gått sönder.
För henne svider jag.

Pojken som nyvaket stirrar upp, gömd i rödvinsrymd, med kavajen snett hängande, undrar "vad är jag, vad blir kvar om en dag", för honom gör jag mig av med sömnen, ger den bort, för honom är varje suddig morgongryning, för honom finns morgonsolen, ilsket klar.
För honom finns jag kvar.

Vänner, vi har svalt.
Vänner, vi har pratat bakom ryggarna, vi får svälja också det.

Vänner, vi vet inte vad vi gör, är vi de kastade tärningarna, som inte ens fick en liten siffra på sina ryggar?

Vänner, känner ni fortfarande minnena från när vi var små?
Känner ni uppoffringarna ni gjorde, känner ni respekten ni kämpade för att få?

Lillminnet, om du bara kunde fortsätta minnas de glada stunderna, när vi smög ut ur huset, ut i natten. När vi låg i solen, kände oss fina, lyckliga.
Lillminnet, du är välkommen att fortsätta minnas när vi lekte ryska posten, när vi sprang omkring, leende, leende, när vi skolkade från hemkunskapen, eller när hemkunskapsläraren blev inlåst i skåpet?
Lillminnet, glöm aldrig det, för jag tror att du gör det ibland.

Lillminnet, oftast var vi mitt i mittencirceln, och var glada åt det.
Jag ville bara påminna dig om det.

Lillminnet, om du tänker efter så var vi knappast indie. Vi var de trista populisterna.

Säg till Storminnet att aldrig glömma det.

Känn min puls. Den slår och slår och slår. Den slår rytmen hårt och rakt.
Den slår takten till "Badlands".


"I wanna find one face that ain´t looking throught me,
I wanna find one place,
I wanna spit in the face of these badlands..."

2972. Låt. Depeche Mode - Enjoy the silence

Saxat från http://guldapan.com





Ibland vet man redan på förhand att det kommer gå åt helvete. Man känner kanske en gnagande, stickande känsla i maggropen som lite grand förtar förälskelsens och kärlekens sötma. Det är något som inte stämmer, nåt subtilt varningstecken kanske eller ett bekymrande omen. Man vet det - detta kommer aldrig att hålla, inte en chans att det fungerar i längden. Det kommer rasa.

Men glöm det för en stund, tänker man. Just nu, just här, kan vi väl bara vara, och låta det vara bra så. Säg ingenting. Det kommer bara att påskynda sönderfallet, bara ännu snabbare göda de destruktiva processer som till slut kommer att leda till vårt uppbrott. Och med uppbrottet tårar, lögner, svek och bedrägeri.

Men inte ännu. Än så länge är vi bara här, du och jag. Vi två, och en låt. Långt innan löftena som inte kommer att hållas. Långt innan missförstånden. Och just nu, just i detta ögonblick, har jag allting jag någonsin har velat ha. Allt jag behöver.

Inga ord. Enjoy the silence.

2973. Poesi. "Tio orsaker att blöda ihjäl i din hand (när jag håller poesi)"

Saxat från http://trynottobreath.blogspot.com :





Jag fick panik. Låg på golvet. Skrek.
Det hände i samband med ett av de vanliga telefonsamtalen som aldrig leder någon annanstans än till gråt, självhat och tomma beslut
Det kändes som att gå sönder mitt på motorvägen i rusningstid.
Och jag minns att jag tänkte Jag ligger drunknad i ett handfat
Jag fick en konstig andning.
Jag antar att jag fick besinningslös skräck.
Man kan verkligen andas så att man svimmar.
Hundratjugosex människor stammar på tretton språk
De letar efter en regnbågspoet
såna som växer under våra ärr
de sänder dig ett vykort på ett fjortonde
du kan bara ett och det finns bara under min hud
fönsterrutorna vågar inte titta mot dig
de är rädda för att du ska öppna och stänga dem mest på lek
och låta tre miljarder flugor fastna i rutornas underliv
ett frimärke slickar dig och skickar iväg dig till en man i gul jacka
som sprider bakom ryggen-komplimanger
posten kommer inte imorgon

till ett nerbrunnet hus.

Ny poesibok för trettionio och femtio skapad av din hud
en dikt av dig på väggen som är skriven av drömstoft
drömmarna dör innan de blir gamla nog.
Du berättar om alla som går sönder över broarna i London
ett ensamt fängelse
Snöfallstid och jag kommer aldrig få se dig igen
himlen vaggar dig till sömns
olyckliga hjärtan får kanske inte fastna i din hand
Om du inte behagar att komma hem från himlen i sommar igen
Jag tror att jag börjat längta hem
du sitter med Eiffeltornet tatuerat i pannan och skriver sönder ett anteckningsblock med trehundra orsaker att byta namn på döden
för döden i dig stavas egoism citat: okänd lunarstormpoet

Någon har börjat kärva i dina dörröppningaroch jag vill komma in.
En gammal lärare gick in i min skugga idag och återigen var allt kaos.
Nerklottrade matteböcker. Zelda. Sömnlösa nätter på Stensö och långa dagar.
Hon sa Jag Tänker På Dig med hes accent som om hon druckit hela natten
och jag undrade hur många som verkligen menar att dem tänker på en
och inte säger det bara för att jag har det svårt.

Tisdag, vintertidskärlek men saknad och jag andas som stjärnor faller lite grann.
Du gick långsamt och plockade minnen gömda i konsumkassars
å trött på alla intresseklubben antecknar-diskussioner
människor pratbubblar sina liv i teve och skär sig på toaletten. Du festar.
Hemma hos mig. Festen lämnade dig sist av alla och tapeterna bar din doft efter alla dessa år
vi fann bergarter döpta efter dig och ditt eget land
kvällningen rättade till filten som låg med dig i tre dagar och smakade på ditt tungomål
du hetsåt av migoch så kröp du in i andra som om inget hänt bakom dina läppar
du rinner igenom mig.

2974. Skiva. Bukka White - Memphis hot shots

Saxat från http://mickeslillasidaommusik.blogspot.com :





Kikar man på omslaget så är det lätt att se vart Bob Logg tagit sin mundering ifrån, lyssnar man albumet så hör man vad han hämtat inspiration. På majoriteten av spåren har han en kompgrupp bestående av 6 svängiga herrar varav Jim Crosthwait på tvättbräda svänger allra mest.

2975. Skiva. Tim Buckley - Goodbye and Hello

Saxat från http://blueafternoon.blogspot.com :





Atombomb, karnevaler, kristna lakritskläder, hallucinationer, mänskligt berg, soldaten, rädsla/4, strövande riddare, anfäder och luffare.

Den allvarsamma pojken har ersatts av ett anspråkslöst leende på omslaget. Mognaden har kommit snabbt och resultatet är häpnadsväckande:

1. No Man Can Find The War

Kriget målas upp och ifrågasätts, tillsammans med hjärnorna bakom det. Meningslösheten uppmärksammas utan att nå dem som sätter den i spel. Sångaren och poeten har svaren och lösningarna men ingen bryr sig, alla vill kriga. Men kriget finns endast i deras huvuden.

Tims bästa vän, poeten Larry Beckett, spelade trummor i bandet innan debutskivan, något som managern Herb Cohen inte ansåg att han var kvalificerad att göra. Tim lämnade dock inte sin vän i sticket utan lät honom skriva texter till hans låtar under hela hans karriär. Förutom ”No Man Can Find The War”, skrev Beckett texter till ”Hallucinations”, ”Knight Errant”, ”Goodbye And Hello” och ”Morning Glory” på den här skivan.

2. Carnival Song

Om du är i New York får du inte alltför ofta se en karneval. Om du är van vid karnevaler och inte längre får uppleva dem, då måste du skriva en sång om dem. Du skrattar inte lika ofta i den kalla storstaden som du gör i den avslappnade hemstaden. Cirkusen kallar.

Jag vet inte om sångarrangemanget är värdelöst eller lysande. Han får det att låta lysande trots allt, så då är det väl det. De pålagda tivoliljuden fixar sedan stämningen på den här lättsmälta historien.

3. Pleasant Street

Drogberoendets historia går i moll. Alla knarkare möts på gatan där allt är behagligt, vägen dit innebar uppoffringar som de var villiga att utstå. De får vara beredda på att gå samma väg varje dag för att komma till refrängen. Verserna är långa.

Om du inte är inne på drogberoende kan du illustrera en trappa på fyra steg i huvudet. Gå neråt långsamt. Spring upp igen snabbast möjligt när den tar slut. Upprepa sex gånger. Avsluta med att frigöra all energi kroppen besitter. "Pleasant Street".

4. Hallucinations

Ibland glider saker en ur händerna, ibland tror man att man har något man inte har. Förhållanden varar inte för evigt även om man vill det. Om man lämnas av någon man inte vill lämna kommer man ta upp jakten, trots att man troligtvis är chanslös. Lyckas du på något sätt hinna ikapp blir du bara ännu mer nerslagen när din fångst går upp i rök.

I saw you walking only yesterday
When I ran to catch you
You disappeared and the street was gray
…
I heard you laughing with your laugh of gold
When I called out to you
Silence returned and the air was cold
…
I found a letter on the day it rained
When I tore it open
There in my hands only ash remained
…
I felt you breathing as I fell asleep
When I reached to touch you
No one was there and the night was deep


5. I Never Asked To Be Your Mountain

Ansvarslöshet mot din förre; ovetskapen om ett barns uppfattning; försvarandet av din frihetsgudinna. Är du för beroende av någon repellerar du denne, säger klyschan. Här stämmer den.

Ett försvarstal eller inte, det som behövs sägas skriks ut från bergets topp till gitarrernas toner och Collins trummande.

Storartat.

6. Once I Was

”General” Buckley var en bra man som varje helg åkte och fiskade med sin son i närmsta insjö. Han utstod ett världskrig utan att visa sig försvagad inför sin familj. Hjälten uppmuntrade sin son att bli musiker. Sonen tog till sig. Till slut knäcktes hjälten och försökte dra med sig sonen till hopplösheten. Tim log och gick åt motsatt håll.

En låt om uppoffringar som aldrig belönas, bortglömda handlingar och personer. Deras förtjänta upprättelse kommer aldrig att inträffa, men de finns där och kommer alltid att finnas.

Det var bättre förr.

7. Phantasmagoria In Two

När allt är perfekt infinner sig rädslan, för allt kommer inte förbli perfekt. Försöker du eliminera rädslan kan konsekvenserna resultera i det du inte vill. Du vill ignorera rädslan, men det går inte, acceptera rädslan och du har övervunnit den.

Inget varar för evigt.

Vackraste låten på skivan och den påminner starkt om kärleksserenaderna från den självbetitlade debuten.

8. Knight-Errant

Renässansen kommer till oss på nytt. Vi ser alla detaljer, vi förskönar vår omgivning till den mån vi kan. Allt är vackert, inget är fult, gator och torg är fyllda med människor som skrattar och umgås. Sex innehåller inga detaljer, det är en vacker akt som är tabubelagd i de vardagliga konversationerna.

Vulgära tankar i kamouflage.

9. Goodbye And Hello

En schizofren låt där den äldre generationens sång möter sin överman i 60-talets stegrande popularitet. Arrangemanget är väldigt ambitiöst och slår ut mycket bra med nya vändningar hela tiden. Enligt många fans är den en av hans sämre låtar, ofattbart nog. Den är ståtlig, mästerlig, galen och minst sagt originell.




The vaudeville generals cavort on the stage
And shatter their audience with submachine guns
And Freedom and Violence the acrobat clowns
Do a balancing act on the graves of our sons
While the tapdancing Emperor sings "War is peace"


Ut med det gamla, in med det nya.

10. Morning Glory

Det är en fuktig sommarmorgon och soluppgången påbörjas, insekterna står för soundtracket och filten ger värme. Solen sträcker sig över gräset och får allt att blomstra som ligger i dess väg. Så låter det. Egentligen handlar den om luffare.

Pianot och körerna gör stämningen makalös och en bättre avslutning går inte att begära på en fantastisk skiva. Han avslutar sin folkrockperiod på topp och beger sig mot nya direktioner med sin musik.

”He will sing you his ten tales and then wander till spring”
– Larry Beckett

Betyg: 10 av 10

2976. Livsnjutning. Livet på landet en fredagkväll.

Saxat från http://potheadpixie.blogspot.com :





Idag är det fredagen den 13:e maj och solen skiner och det börjar bli sommar. Helt underbart!

Det blir ingen otursdag idag. Efter jobbet ska jag åka ut till landet i skärgården. Älskar att vara där. Att komma ut där på kvällen och öppna bildörren och dra ett djupt andetag av den friska kvällsluften, det är lycka för mig.

Det första jag gör när jag kommer in i huset är att tända en brasa i kaminen och sätta CD-spelaren på uppvärmning. Den funkar nämligen bara när den fått upp värmen. Jag har ingen värme på där ute i veckorna så det kan vara rätt kyligt i huset när man kommer ut.

Jag brukar välja ut en packe plattor att ta med mig varje gång jag åker ut. När jag packat upp och fått fart på CD-spelaren så tar jag ett glass rött från en medhavd låda vin och sjunker ner i soffan.

Sakta men säkert sprider sig värmen från kaminen och vinet värmer inombords till tonerna av någon bra skiva. Jag njuter!

Det finns bara utedass där så när jag blir kissnödig så är det bara att gå runt knuten och pinka i det fria. Är det stjärnklart så står jag där en stund och njuter av stjärnorna och tystnaden. Ingen trafik som hörs på avstånd, bara lite prassel från trädkronorna. Jag försöker att låta bli att tänka på allt som borde göras där ute. Gräsmattor som ska klippas, fönster som ska målas, ved som ska huggas, ett tak som behöver läggas om och allt annat som jag borde göra. Nej, ikväll vill jag bara bara koppla av och njuta av ensamheten efter en veckas slit och släp.

2977. Live. Timbuktu.

Saxat från http://jaqop.has.it :





Ja, folk var inpackade överallt för att se Timbuktu på Satin. Inpackade i en liten konstig lokal som det egentligen inte borde vara tillåtet att ha konserter på. Folk hänger från räcken, står inklämda mot scenen där bara vakternas muskelkraft ska hålla bort hela publiken, står i trappor som känns livsfarligt om något skulle tappa balansen. Nej, jag vill inte gå på konsert på Satin igen! Inte när det är mycket folk i alla fall och bara det är en motsägelse som heter duga.

Men nu var det faktiskt en konsert där igår, jag var där tillsammans med 400 personer ungefär, någon annanstans hade det säkert kommit fler, Timbuktu drar folk. Han drar av tre låtar rätt snabbt, bland annat »Gott folk« som är lika lysande som jag hade hoppats på. Sen sveper han en Jack Daniels, drar igång »Generellt« och publiken kommer igång ordentligt. Publiken höll sig annars förhållandevis lugn, något som är otroligt konstigt när Timbuktu levererar så mycket funk. Kanske är det för att folk står hoptryckta som återvunna aluminiumburkar, kanske är det för att dom står och väntar på hitsen. När publiken släpper loss gör dom det snabbt, förutom just när hitsen kommer. Men jag tror att det beror mest på utrymme, för några trollbinder han ordentligt, en tjej sätter till och med handklovar på hans arm. En sak till om publiken bara, vad är det med dessa mobilkameror? Det verkar som det är viktigare att ta en suddig lågupplöst bild med en mobil än att kolla på konserten, det måste vara fruktansvärt tråkigt att stå på scenen och se att folk sträcker upp sina händer bara för att ta en bild med mobilen.

Konserten handlar om två saker om man får tro Artisten själv, kärlek och framförallt funken, jag vill lägga till en sak; energi. Energin kommer från Timbuk’ själv, han klättrar upp och ner på räcken, hoppar omkring, har närkontakt med publiken, klättrar upp på ni mic-kollegas axlar och under »Alla vill till himmelen…« så har han en helt fantastisk dansuppvisning. En självklar avslutning på konserten, efter att de tre på scenen skålat med publiken med en varsin grogg, är »The båtten is nådd«, en låt som handlar om allt som försiggår inne på klubben och vad som kommer hända när de vaknar upp dagen efter. Det är under den låten som publiken verkligen ger allt, hoppas att det räcker för Timbuk’, för han gjorde verkligen allt för att tillfredställa publiken.

Det är en bra konsert men lokalen… jag kan inte komma ifrån det. Hur hade det vart om publiken fick en chans att röra sig, för det är väl det man vill när man ser Timbuktu? Och vart var »pendelparanoia«?

2978. Tristess. Hata Skövde.

Saxat från http://gammal.blogspot.com :




Det är fortfarande 8:e maj och det har inte gått många minuter sedan senaste uppdateringen. Idag verkar vara en sådan där dag då jag bara inte vill vara här i Skövde (och kanske Sverige) långre. Kanske inte så ovanligt om man tänker på det, men ibland känner man mer än andra gånger.

Nu nyss gjore jag misstaget att fastna vi bilderna från australien. Det är helt värdelöst, när man tittar på sådana bilder och man minns hur roligt man hade och ojojoj, ja visst. Sedan kommer man på att man bor i Skövde. Nu är det ju såpass tur att jag är klar här om mindre än en månad och jag kan inte vänta tills jag kan flytta härifrån till GBG för att sedan flytta ifrån landet till Spanien. Det går inte att förklara hur skönt det skall bli. Men ni skall nog se att Gud sätter några käppar i hjulet så att Dano och Mangan kommer in, men inte jag.

/.../

Jag blir arg väldigt enkelt på mig själv och saker jag gör nu för tiden och jag vet varför. Den här satans staden skall brinna. Hur kan en stad trycka ner en så mycket att man bara inte orkar med något? Jag vet hur. När man har bott i en håla, så som skövde, i tre år kan man inte låta bli att drabbas av total missär och allt blir grått och innehållslöst, meningslöst. 180 000, ge och ta, i studieskulder och allt känns lite sämre och man har blivit lite bittrare och lite äldre. Det är en investering för framtiden och livet det.

2979. Live. Håkan Hellström.

Saxat från http://jazzkatt.blogspot.com :





Det är ungefär för bra för att vara sant. Till och med i radio känns det som en fullkomlig urladdning. Allt klaffar verkligen för både Håkan, bandet och publiken. De river av en knäckande inledning med Jag har varit i alla städer, Ramlar och Magasinsgatan utan att man hinner vare sig blinka eller tänka efter. Allt sker precis i stunden, det är popmusik som både uppstår och går sönder precis framför ögonen och öronen på oss. Håkan har också utvecklat livespelningarna väldigt sedan förra turnén. Slagverk läggs till, ibland tutar någon i en saxofon i bästa Springsteen-anda, Nu kan du få mig så lätt blir en avskalad pianoballad fullkomligt naturligt. "Självklara" låtar utelämnas och oväntade gamla favoriter som Magiskt med tragiskt är tillbaka i repertoaren. Och så sjunger nog Håkan alltid bättre på scen än på skiva. Bättre än benknäckarverisionen av En midsommarnattsdröm blir det inte men vem kan begära mer? Det låter som den bästa poplåt jag hört live (trots att det är i radio) sedan Håkan spelade Kom igen Lena i Huskvarna på Det är så jag säger det-turnén 2002. Hoppas bara att P3 Live får tillfälle någon gång att sända hela konserten. Eller ännu bättre att någon godhjärtad människa filmade kalaset och vill ge ut det på en ny konsert-dvd. Får man önska sig en sådan till jul kanske?

2980. Låt. Scott Walker - The Seventh Seal

Saxat från http://calleblodig.blogspot.com :





Anybody seen a knight pass this way I saw him playing chess with Death yesterday

The seventh seal kan mycket väl vara den där förlösande pusselbiten i pusslet Scott Walker, biten som binder samman bitarna till en helhet, till något vackert. The seventh seal, som inleder skivan Scott 4, är en minst sagt dramatisk låt. Fattas bara annat när Bergmans Det sjunde inseglet stått för inspiration (en film jag endast sett delar ur (läs: liemannenscenen) ska erkännas). Ett spanksklingande intro som får mig att tänka på Loves Forever changes eller Miles Davies Sketches of Spain. Och sedan, ja jag har svårt att finna rätt ord här, ett fullkomligt MAGISKT spectorinfluerat trumkomp. Men The seventh seal är ju mer än så. Texten (...döden går vinnande ur schackpartiet). Scotts Dusty Springfieldaktiga sång, kyrkklockorna, de dramatiska körerna och stråkarrangemangen, stråkarrangemangen! Herrejesus vilka stråkar.

Herrejesus vilken låt.

2981. Skiva. Magnolia Electric Co – What Comes After The Blues

Saxat från http://hypotetisk.blogspot.com :





Jag är fruktansvärt svag för alternativ country i duettform. Kanske är det därför jag håller mitt ex av Heartbreaker med Ryan Adams väldigt nära mitt hjärta. Men på senare år har det funnits väldigt lite att hurra över i denna, ibland bespottade genre. Men när före detta Songs: Ohia, vilket betyder singer/songwritern Jason Molina byter namn till Magnolia Electric Co så är det dags att plocka fram cowboyhatten igen.

Jason Molina har varit ett stort namn inom den samtida amerikanska singer/songwriter kulturen sedan länge. Hans skivor har tidigare präglats av ett utryck som varit väldigt tungt, inte långt från Mark Kozeleks band Red House Painters. Även om jag alltid respekterat Jason Molinas låtskrivande så är det inte förrän nu som han tagit det steg framåt röstmässigt som jag letat efter. Tidigare har hans monotona klagosång blivit allt för tung och onyanserad, nu finns det ett liv i rösten och ett bredare register som gör väldigt stor skillnad. Att han samtidigt får hjälp med sången i flera låtar av Jennie Benford gör även det att musiken når högre höjder, även om det aldrig når upp till Ryan Adams klassiska duetter med Emmylou Harris och Gillian Welch.

De åtta låtarna på skivan bryter kanske ingen ny mark i den upptrampade amerikanska alt country myllan, men det är inte det alt country handlar om heller. ”What Comes After The Blues” visar upp ett band som verkar må väldigt bra, produktionen är varm och vacker, precis tillräckligt återhållsam och lugn och den där förändiska gränsen till regelrätt country trampas aldrig över, vilket jag ser som oerhört positivt. Och trippeln ”Hard To Love A Man”, ”Give Something Else Away Every Day” och ”Northestar Blues” som man hittar mitt på skivan skulle inte ens Neil Young varit besviken över att få visa upp.

Electric Magnolia Co är ett steg framåt för Jason Molina och det känns äntligen som att han fått ut all den potential som vi alla vet att han förfogar över på skiva. Så ni som letar efter en nya alt country skiva, ”What Comes After The Blues” är mitt tips hittills under 2005.

Ikväll får ni kanske läsa om Kristofer Åström och Britta Perssons besök i Örebro. Men då får ni vara snälla.

2982. Skivomslag. Tom Waits - Rain dogs

Saxat från http://havanna.blogspot.com :





Och omslaget, jag ska tala om för er, helst inte väldigt högt, att det fanns dagar och nätter och sena morgonar därefter då jag tog upp omslaget, trädde ut konvolutet ur cd-follan så att jag ändå tydligare kunde se, och sen bara satt där och kollade på det. I långa stunder, och inte heller tänkte på någonting annat. Inte ens lyssnade på musiken som fanns bakom den. Och kollade, ungefär som om det var en 3D-bild med någon större sanning inombords. Nej, nej. Bara tittade för att det var vackert. Som med all konst, det estetiska är alltid först. Sen kommer resten efteråt. Som kärleken, som döden.

2983. Tillstånd. Insomnia.

Saxat från http://nietzschesworld.blogspot.com :





...och drömde att jag skulle på Ulf Lundell-konsert.

Troligen på grund av allt spisande och att jag missade en Ulf Lundell-konsert när han var i min hemstad.

Konserten var på anrika gamla stammis-stället Upplands Nation som konstigt nog låg i samma hus som mitt barndomshem. Som bara drömmar kan...och enda gången jag sett Uffe var på V-Dala Nation sent 70-tal, en energirik och bra Lundell-spelning!

Det fanns en nyckel så jag kunde komma in i konsertlokalen direkt från en lägenhet i huset. Men hur det var gick jag in i huvudingången och han började spela. Tilläggas ska väl att jag snackade med Ulf innan konserten och så var det nåt mer men det minns jag inget av.

Jag var av en okänd anledning tvungen att lämna Upplands alldeles i början av konserten och efter att ha irrat runt kom jag tillbaks och fick höra sista låten. Jag hade missat nästan hela konserten! Och där vaknade jag till en ny dag, utsövd!

2984. Låt. Red house painters - Shadows

Saxat från http://hypotetisk.blogspot.com :





En av Red House Painters vackraste låtar heter Shadows, där sjunger Mark Kozelek gång på gång:

”You ain't saying nothing that I don't already know.
When you say, Love's dimly light, won't shine on tomorrow.
You ain't saying nothing that I don't already know.
When you say, Love's dimly light, won't shine on tomorrow.”

Och det låter så tungt, när det ensamma pianot frontalkrockar med Mark Kozeleks stämma som förkunnar att han ger upp. Att det inte finns något, att det inte finns något att hålla kvar. Bara upprepade termer, som förlorat sin betydelse.

2985. Skiva. Yo la tengo - Electr-o-pura

Saxat från http://potheadpixie.blogspot.com/ :





Upptäckte detta band år 2000 när jag köpte "And Then Nothing Turned Itself Inside-Out" som släpptes detta år. En skiva som jag har tyckt mycket om sedan dess. Det dröjde sedan ända till i början av detta år innan jag köpte nästa skiva av YLT som blev "I Can Hear the Heart Beating as One" som är om möjligt ännu bättre. Kände att jag måste ha fler skivor av detta coola underbara band. I förra veckan damp då "Electr-O-Pura" ner i brevlådan som jag nästan tycker bräcker mina två tidigare inköp. Lite mer skrammlig rock influerad av Sonic Youth och frågan är om dom inte gör det bättre än Sonic Youth själva.

2986. Band. Nixon.

Saxat från http://snowballfun.blogspot.com :

I want to listen to Nixon until I die, because I feel so sad and nothing can ever make me happy, not even Nixon and not anyone.

the only thing I can think about clearly is Daniel's 24hour cartoon about the nice boy with the nice sneakers and the bowlingball and the teapot. And mostly I think about the nice girl that says: "We have the same sneakers. Let's change sneakers and If your's fit me, I'll kiss you".


>> MMMmmmeeee tooo.. :)

2987. Skiva. Tim Buckley - Tim Buckley

Saxat från http://blueafternoon.blogspot.com :





Öppningsspåret på den självbetitlade debuten var det första jag någonsin hörde av Tim Buckley. Jag var fast. Det var introt, det var rösten, det var texten, det var stämningen.

Summer princess, midnight maiden
Autumn temptress, sundown angel
Winter harlot, moontime lover
Springtime woman, sunrise girl

Debuten handlar om kvinnor, kvinnor, kvinnor, och ja; kärleken till kvinnor. Tim livnärde sig på kärleken tidigt, han kunde uttrycka sig om den hämningslöst. Han gifte sig tidigt, för tidigt för att förstå innebörden av ett äktenskap, han klarade inte av det. Istället fann han Janie, kvinnan som inte behövde hans kärlek på papper. Hon gav honom friheten att ingå ett äktenskap på annat håll, med musiken. Hon fick en sång, han fick möjligheten att följa sitt öde.

Yes, I truly love to be with you
If I wasn't with the one that I'm with.
Yes, I truly love to lie with you
If I didn't have to give what I give.
Jainie, don't you know?
Jainie, don't you know? I been tryin'

Farväl Mary.

Om du aldrig hört en skiva med Tim och tror att du ska börja med den här bör du tänka på följande; om solen inte har gått ner före 16:00 är det fel årstid att införskaffa den. Den här skivan kommer till sin rätt när mörkret dominerar, den lyser upp för dig. Den får dig att bli förälskad i första bästa kvinna du ser. Den är New York täckt av snö, inte LA dränkt av solsken. ”Valentine Melody” är för vacker för att vara sann, ”She Is” är minst lika vacker. Stråkarrangemanget i ”Wings” förtjänar att hyllas, potentialen i ”It Happens every Time” borde ha givit betydligt bättre utdelning på försäljningslistorna. Tystnaderna i ”Song Slowly Sung” är fullkomligt magiska och definitionen av effektfulla detaljer.

With your beautiful hair
And your sixteen years
You kissed me as I lay still
If I can see you never,
Then I'll sleep forever
All my lonely love to kill.

Varför ratade han skivan resten av sin karriär? Varför blev den inte större? Varför stavade han fel på Janie? Jag vet inte, det spelar ingen roll, jag älskar den. Den är ärlig, öppen, naiv, början på något, och mycket mer. Höstens Pärla, vinterns ljus.

Betyg: 8,5 av 10

>> Oh, lyssna nu..

2988. Låt. David Bowie - The man who sold the world

Saxat från http://synchronizedjumps.blogspot.com:

Gick hem sent på kvällen för ett tag sen.
Gick längs Södermälarstrand och Mariavägen.
Där satt han på kanten och dinglade med benen.
Bilarna ven förbi där nere.
Finlandsfärjan lyste upp hans ansikte.
Jag tänkte att; han kommer nog hoppa, gick långsamt förbi och vände mig sedan om.
Han såg på mig, med ett sorgset ansikte och en lätt suck.
Jag gick vidare, med honom i mina tankar.

Lite senare på vägen fick jag höra hans rop;

han som sålde världen.

"/...I laughed and shook his hand, and made my way back home
I searched for form and land, for years and years I roamed
I gazed a gazley stare at all the millions here
We must have died along, a long long time ago.../"





>> Underbart. Underbart. Underbart.

2889. Reflektion. "27 years & nothing but failures"

Saxat från http://vinterlandet.blogspot.com:

Det är dags att sluta med det här nu, hugg mig inte i ryggen, hugg mig öppet och fritt.

Hur som helst, skulle bara kolla läget.

Vi måste lära oss vissa saker.

Jag måste lära mig att tygla mitt humör, utan att bli av med ursinnet. Ursinnet som drivkraft är det starkaste, hårdaste, och ärligaste som finns. Men det löser sig.

Jag skulle vilja dela med mig av en liten sak, skrivet av min alldeles strålande Edith Södergran:


"Den som själv ännu icke är mild, längtar starkare efter mildhetens seger,
som efter en sak vars seger han är oviss om, och som har många fiender i sig
själv"

Edith var en fantastisk människokännare, en människa svag av all styrka hon besatt inom sig själv. Sådana människor bör alltid respekteras, och alltid följas.

Men nu tänkte jag att vi ska prata lite om allvar här.

Jag har länge haft allvaret i mig, det har suttit fastklistrat där, vid min höft.
Det har inget med att vara depressiv att göra, det har bara att göra med att allting som någonsin har betytt något, på riktigt, i mitt liv har varit allvarligt.

Från min första kyss, till första gången Mozzer började tala med mig, bandets första spelning, vägarna till vännerna, till flickorna, blodpulsen som flöt genom höstlöven.
Allting har varit på allvar, för jag vill att saker ska kännas, att de ska betyda något, att jag ska betyda något.

Jag vill inte vara ytterligare en i raden som saktar ner bland höghusen, bland låghusen, och som somnar i dårhusen.
Jag vill sträcka mig upp på bergshöjden, ta hand om mig själv och de som behöver det, skapa mitt liv, och mina regler.
På bergstoppen, blodigt klättrande.

För mig har allting som någonsin varit vackert, varit allvarligt. De vackra nätterna, de skall tas på allvar. Allt som inte borde tas på allvar skall tas på allvar.

Och du, mitt hjärta, vem du nu än är:

Du förtjänar att tas på allvar.
Du förtjänar att få vara dig själv.
Om du nu är halvtrasig så har du också gjort dig förtjänt av att få stå för det.
Du förtjänar en varm kram.

Ett, lyckligt näpet leende.
En rufsig hand genom det mjuka håret.

Du förtjänar respekt, även om allting du känner är dina misslyckanden.

Kom hitåt, jag ser att det rör sig därborta. Kom in under skyddet.

Godnatt.


>> En sällsamt vacker text. En mörk vrå. Ahhh, jag älskar den. Vad fin den är. Vad fin den är.

2990. Låt. Emmylou Harris - Where will I be

Saxat från Guldapans blogg, http://www.guldapan.com - och efter hundra liter vin, klunkande, skvalpande, nästan kokande, skrevs det där. Som en kväll i ett sovrum med regn mot fönsterrutan, regn smattrande mot taket, och slask fortfarande kvar på fönsterkarmen, skrevs det här. Som ett samtal, och två monologer som ibland korsar varandra.

"
Det var för några år sen i Umeå, mitt i natten, i kallaste vintern. Jag satt i en bil på väg hemåt från något slags grej, jag minns inte vad. En kompis till mig körde. Plötsligt sa han till mig att jag skulle få höra något vackert, och så slog han på den här låten på bilstereon.

Jag hade aldrig hört Emmylou Harris förut, men hon förförde mig direkt. Hennes spröda men starka stämma seglade fram mellan dom där hypnotiserande trummorna och kysste mitt hjärta. Det var sorgset, men det var vackert.

Bara några veckor senare skulle mitt liv förändras till det sämre. Mitt hjärta skulle krossas totalt och tillvaron skulle för en lång tid framöver tyckas sakna mening. Under den perioden lyssnade jag på Emmylou Harris nästan varje dag. Det gör jag fortfarande.

Jag undrar ibland om jag skulle tyckt om ‘Where Will I Be’ lika mycket om jag, när jag hörde den första gången, hade vetat vad som väntade mig. Jag tror det faktiskt. Kanske hade jag till och med tyckt om den ännu mer. Om det nu vore möjligt.

(’Where Will I Be’ finns på skivan ‘Wrecking Ball’)

>> "Det var sorgset, men det var vackert" förklarar egentligen allt, ett helt liv och en några minuter lång poplåt.

2991. Skiva. Blind Willie Johnson - Praise God I'm Satisfied

Saxat från Micke's lilla sida om musik, http://mickeslillasidaommusik.blogspot.com.. och allt som finns däremellan, allt det underbara. Ett stamp rakt ner i träsket. Ett avstamp från omvärlden och bredvid står vi, alla andra, och hejar på.

"14 klassiska inspelningar, innehåller "Dark was the night, cold was the ground" som i min värld är den bästa och starkaste inspelningen som någonsin gjorts alla kategorier. Minst lika klassisk och stilbildande bottleneck-blues som betydligt mera erkände och uppmärksammade Robert Johnson."

>> Köp den, jag måste ha den! Köp den!! Skaffa er ett liv!! Köp den.

2992. Låtreflektion. Red House Painters - Katy's song

Saxat från http://trynottobreath.blogspot.com, en blogg att gräva ner sig i. Det är som Kafkas brev till flickan i Wien. Som Elvis Costello's brott och straff. Som Stuart Apples alla röster, och stavelser. Som det kvava väsandet om Martha. Som fan, som någonting. Det här är Red house painters. Oskala har sin egen Katy och sen, följer orden efter i sina egna melodier.

"Jag är Katy Song mest. Tänk om jag bara hade levt i nästan nio minuter och avslutats med ett without you what does my life amount to? Mitt liv är fortfarande bara 3 bokstäver kort. Borde skriva brev som mest liknar målarböcker och fika med människor som bara pratar tystnad eftersom det är det enda språket som alla både förstår och aldrig riktigt riktigt kan tolka.
Men jag gör just... ingenting. Vad ska du bli när du blir stor, Oskar?
Jag ska bli fantastisk.
Jag kan ge dig orgasm bara med blicken. Bara med min blick.

You said "nobody loves me" and I said "wanna bet?"

Vissa människor saknar man jämt. Men man vågar aldrig säga det. Det verkar så dumt att... alla ord... liksom flyter ut till så stora känslor som man knappt klarar av. Man bara dras ifrån. Längre ifrån hela tiden.
Det känns som jag skulle kunna säga att ett helt liv utan henne vore som att bli överkörd av ett tåg om och om igen under all evighet. Men ändå. Så mycket jag aldrig kommer kunna säga.De där nio minuterna är nog slut snart

snart så byter de skiva igen."

>> Med avslutningen, som avslutar. Den där jävla känslan av att allt betyder någonting. Varenda ord och varenda blick. Med hoppet och övertygelsen om att man är någonting, till rädslan för att inte vara någonting alls, sida vid sida i en bil. I en svarttaxi ut från Malmö Centrum och rakt in i en studentkorridor.

2993. Tulegården & drömmarna. Reflektion.

Saxat från "Vinterlandet". En blogg att älska, innifrån och ut, och ofta stannar det någonstans på vägen, orden och de jävla texterna, som borr i rött gelé, jag skulle skrikit att de var borr, lika gärna borr i mitt hjärta, men jag orkade aldrig skrika så högt: http://vinterland.blogspot.com

"
Tulegården & drömmarna

'I decree today that life is simply taking, and not giving'

David pratar om att tonårsångesten ska ta slut.Det gör den inte. Man är bara smart nog att ge den ett annat namn. Traditionell tonårsångest är korkad, egoistisk och världsfrånvänd. Man låg i sitt jävla pojkrum när man var fjorton och trodde att ens egna bekymmer och viljor var världens centrum. Och man förbannade alla för att de inte såg, för att de inte brydde sig.

Men alla bär på sina smärtor och de kan inte bära dina. Ditt liv är ditt ansvar, mitt liv är mitt ansvar, och jag hatar det.
Jag hatar att jag ska behöva ta ansvar och stå upp för saker jag gjort, gör och kommer att göra, men som jag ångrar, skäms och gråter över.
Jag hatar att jag mer och mer, för varje dag som går, blir mer och mer som dom jag en gång svor att alltid hata och förakta. Mer och mer cynisk när omgivningen blir mer och mer bitter.
Det som man en gång trodde var stora problem är ingenting mot vad som kommer hända när matchen kommit igång på allvar. Den 2 gånger 45 minuter långa fotbollsmatchen mellan livet och sig själv har bara börjat. De båda lagen har kännt på varandra, livet har lärt sig hur hjärtat spelar försvarsspel och hur livet tar ner hjärtats långbollar redan på mittfältet.
Men hjärtat är segt, en veteran som aldrig viker ner sig, som tar den där glidtacklingen trots att det kan innebära rött kort och att hjärtat förpassas upp på läktarplats de kommande 45 åren.

Allting blir bara svårare och svårare, ju längre tiden går. Och man får inte sluta. Den här matchen ska spelas klart. Och för att vara ärlig så har jag ingen aning om vem som leder i nuläget. Men allt och alla som försöker skada mig kommer jag lära hur man springer när man måste fly, den här matchen kan ni inte vinna bara sådär.
Ni K A N vinna, men än så länge vet ni inte hur.
Ni kommer aldrig någonsin få veta hur.

'For there are brighter sides of life, an I should know, because I´ve seen them, but not very often' "

>> Jag läser den ibland, nu har jag läst den igen. "Den 2 gånger 45 minuter långa fotbollsmatchen mellan livet och sig själv har bara börjat". Och vem vinner och vem står kvar, vem faller och vem åker ut. Självrannsakan, självrannsakan.