2992. Låtreflektion. Red House Painters - Katy's song

Saxat från http://trynottobreath.blogspot.com, en blogg att gräva ner sig i. Det är som Kafkas brev till flickan i Wien. Som Elvis Costello's brott och straff. Som Stuart Apples alla röster, och stavelser. Som det kvava väsandet om Martha. Som fan, som någonting. Det här är Red house painters. Oskala har sin egen Katy och sen, följer orden efter i sina egna melodier.

"Jag är Katy Song mest. Tänk om jag bara hade levt i nästan nio minuter och avslutats med ett without you what does my life amount to? Mitt liv är fortfarande bara 3 bokstäver kort. Borde skriva brev som mest liknar målarböcker och fika med människor som bara pratar tystnad eftersom det är det enda språket som alla både förstår och aldrig riktigt riktigt kan tolka.
Men jag gör just... ingenting. Vad ska du bli när du blir stor, Oskar?
Jag ska bli fantastisk.
Jag kan ge dig orgasm bara med blicken. Bara med min blick.

You said "nobody loves me" and I said "wanna bet?"

Vissa människor saknar man jämt. Men man vågar aldrig säga det. Det verkar så dumt att... alla ord... liksom flyter ut till så stora känslor som man knappt klarar av. Man bara dras ifrån. Längre ifrån hela tiden.
Det känns som jag skulle kunna säga att ett helt liv utan henne vore som att bli överkörd av ett tåg om och om igen under all evighet. Men ändå. Så mycket jag aldrig kommer kunna säga.De där nio minuterna är nog slut snart

snart så byter de skiva igen."

>> Med avslutningen, som avslutar. Den där jävla känslan av att allt betyder någonting. Varenda ord och varenda blick. Med hoppet och övertygelsen om att man är någonting, till rädslan för att inte vara någonting alls, sida vid sida i en bil. I en svarttaxi ut från Malmö Centrum och rakt in i en studentkorridor.