2990. Låt. Emmylou Harris - Where will I be

Saxat från Guldapans blogg, http://www.guldapan.com - och efter hundra liter vin, klunkande, skvalpande, nästan kokande, skrevs det där. Som en kväll i ett sovrum med regn mot fönsterrutan, regn smattrande mot taket, och slask fortfarande kvar på fönsterkarmen, skrevs det här. Som ett samtal, och två monologer som ibland korsar varandra.

"
Det var för några år sen i Umeå, mitt i natten, i kallaste vintern. Jag satt i en bil på väg hemåt från något slags grej, jag minns inte vad. En kompis till mig körde. Plötsligt sa han till mig att jag skulle få höra något vackert, och så slog han på den här låten på bilstereon.

Jag hade aldrig hört Emmylou Harris förut, men hon förförde mig direkt. Hennes spröda men starka stämma seglade fram mellan dom där hypnotiserande trummorna och kysste mitt hjärta. Det var sorgset, men det var vackert.

Bara några veckor senare skulle mitt liv förändras till det sämre. Mitt hjärta skulle krossas totalt och tillvaron skulle för en lång tid framöver tyckas sakna mening. Under den perioden lyssnade jag på Emmylou Harris nästan varje dag. Det gör jag fortfarande.

Jag undrar ibland om jag skulle tyckt om ‘Where Will I Be’ lika mycket om jag, när jag hörde den första gången, hade vetat vad som väntade mig. Jag tror det faktiskt. Kanske hade jag till och med tyckt om den ännu mer. Om det nu vore möjligt.

(’Where Will I Be’ finns på skivan ‘Wrecking Ball’)

>> "Det var sorgset, men det var vackert" förklarar egentligen allt, ett helt liv och en några minuter lång poplåt.