3000. Låt. Van Morrison - Madame George

Saxat från Havanna, min blogg, min värld, som sakta äter upp mig så att snart inget finns kvar, och jag tuggar utan att svälja, väntar på något att spotta det på massakerna, balladerna: http://havanna.blogspot.com

"Ni ska veta, era jävlar!!! Att jag gråter när jag skriver det här. Det är världens bästa låt. Jag vill bara säga hej till den, när den går över gatan, ungefär --- SVÄVAR FRAM.. jag vill bara säga att den räddade mitt liv och fick mig att gråta ibland. Jag vill, jag vill, "jag vill", vad fan spelar det för roll? Nadaaaa. Vad spelar ni min vilja för roll i allt det här? Är det inte världens bästa låt, det är inte så, det är inte det, det är världens enda låt. Det är låten som inte gick att skrivas men skrevs ändå. Det var som att alla orden låg i luften, den dimmtäta jävla luften över Dublin och Sandy Row.. Den som fått så många Limericksdiktare att dikta sina rimm i whiskeyns rus och de gråa eskalpaderna.. Van the man tog orden som de var.. snorjde inte in de.. snorjde in sig själv.. snorjde inte in orden.. vågade inte.. kunde inte.. ville inte.. tog orden som de var.. som nyanser av grått och en mörkgrå eskalpad.. Jag kan inte, hjälp mig. Jag ramlar ner. Den här låten. Den är någonting. Den är större än mig, på alla sätt. Den är större än livet. Den är större än döden. Den är större än Van the man. Den är stor. Så jävla stor. Jag ville bara säga att jag älskar den. Att jag ibland går till busshållplatser i ren protest för att kunna sjunga den en gång till. Att jag ibland hoppar över bussar bara för att kunna på bussen en gång till. Och sjunga allt det där, stampa på fötterna, "and smell of sweet perfume comes drifting by". Det är en religion. DET ÄR VÄRLDENS BÄSTA LÅT!!! DET ÄR VÄRLDENS ENDA LÅT!!! Trummorna som viskar fram.. Efter inte ens en minut.. Små vaga viskningar, "det blir bra, det kommer lösa sig, sweetheart vi tar oss ut det här". Inte ord kunde skrivits annorlunda, uttalats annorlunda, dragits ut mer, slagits ihop, snärtat, svärtat, en själ! Det är den mänskliga vita själen som står i Sandy Row och böjer sig ner och skickar mynt i ån som rinner förbi som döda själar och döda förfäder innan oss, och vi kastar mynten i ån av ren princip. Det är den vita mänskliga själen, som ibland böjer sig ner, den också. Och drar ut orden, som en enda lång havsvind, en bris. Den räddar mig ibland. Den räddar mig verkligen. Jag skakar, kolla på mig!! Ni skulle sett mig nu!! Jag skakar.. drrr.. så skakar jag.. som en liten mus, framför en allt för stor ost. Skak-skak-skak. Say goodbye to Madame George / Dry your eye for Madame George.

OOo-oo-oooa-ooh

Och stråkarna, haha, stråkarna. Som om instrumenten var födda i käften på Van the Man och som om Van the Man föddes där, precis så. Så jävla ren, och kluven ändå. Ren, men kluven ändå. Van the Man.

OOo-oo-oooa-ooh "

>> Ni ska veta att när jag skrev det här var jag helt vild. Jag hade gått ut med soporna och funderat på livet, och just när jag klev in i trappuppgången igen kände jag doften av söt parfym, började nynna på låtraden, satte på låten, skrek, sträckte armarna mot skyn, slog med huvudet, och skrev slutligen det där.