3007. Låt. The Kinks - Celluloid heroes

Saxat från "Fannin Street", en gata för han som vet. En blogg med fakta och känsla, tillsammans, i en enda gryta och visioner om pop och sånt. Förklarat för oss, så att vi går därifrån, från Fannin street med en känsla av att allt det vi läste finns, och var rätt. http://fanninstreet.blogspot.com

"'Everybody's a dreamer' sjunger Ray Davies i 'Celluloid Heroes'. Inte minst gäller detta Ray själv. Drömmarna spelar en stor roll i hans texter. Drömmar som kolliderar med verkligheten, när "The Village Green" möter "Dead End Street". Den ständiga medvetenheten om omöjligheten i drömmarnas uppfyllelse, oavsett om det handlar om filmstjärnedrömmar eller radhuslyckan i ett eget "Shangri-La", ger en sorgsenhet åt Davies berättelser. Sällan är detta så tydligt som i "Celluloid Heroes", som jag betraktar som en av Ray Davies och The Kinks bästa låtar.

I denna låt illustreras filmstjärnedrömmarna, ja hela drömfabriken Hollywood, av en rad namn som redan när låten spelades in tillhörde det förgångna. Här möter vi Greta Garbo, Rudolph Valentino och Bela Lugosi på vandringen nedför Hollywood Boulevard. Namn som har något mytiskt över sig. Namn som tycks tillhöra sagornas värld, till skillnad från mer moderna stjärnor, som genom minutiös granskning av skvallerpressen avkläds det mesta av sin mytiska aura."I wish my life was a non-stop Hollywood movie show" sjunger Davies. "Celluloid heroes never feel any pain". Bara några rader tidigare har han dock spräckt hål på sin egen dröm genom att konstatera att "success walks hand in hand with failure along Hollywood Boulevard".

Drömmen spricker när verkligheten tränger sig på. Ändå får drömmen inte helt dö. Hur ska vi då orka leva?

>> Lyssna. The Kinks, en egen värld. "The Kinks var mitt band", skrev Lennart Persson en gång. "The Beatles var bara ett band som allt för snabbt tog för givet". The Kinks vägrade rätta sig, vägrade gå sin raka gång framåt.