3008. Band. Popsicle

Saxat från en liten, trevande värld, i sig, ett fanzine för dansen och för vacker popmusik, svensk pop, sån pop man aldrig kommer bort ifrån: http://jaqop.has.it

"När Popsicle var stora och fick lovord från alla håll var inte jag så stor. Förmodligen spenderade jag min tid i något svettigt omklädningsrum eller höll på med någon annan fördummande aktivitet. Det var en tid innan mina syskon och vänner började uppfostra mig i musikens konst. Som tur är så försvinner inte tidlös popmusik. Skulle Popsicle släppa skivor nu (inte samlingsskivor) skulle jag inte vara sen att hylla dem. Men att hylla dom nu är som att skriva att Beatles är världens största band, det är redan så många som skrivit det att det blir lika intressant som vilket smink Prinsessan Madeleine använder. Förutom att jag njuter som om jag var på semester på en kritvit sandstrand mitt i en svensk blaskvinter, så känner jag nostalgi när jag lyssnar på låtar som Not forever och Please don't ask. Men det borde jag inte, jag har ju aldrig lyssnat på Popsicle, inte mer än på deras hits som dyker upp hos någon indiepop-dj ibland. Bilden jag får när jag hör Popsicle är killinggänget med pingisbollar till ögon med dåligt lippsync till Sunkissed. Kanske är det där nostalgin kommer ifrån, jag blir glad för att jag kommer att tänka på killinggängets glansdagar. Hur som helst så är Popsicles musik bland den bästa popen jag hört. Skönt att man har en syster som påminner mig om vad som är bra att lyssna på och skönt att dom släpper en samlingsskiva så att jag som är lite sen kan komma ikapp."

>> Popsicle var med och byggde upp en generation, som få andra band. Rena melodier, ren pop, som om 60-talet fanns här och nu och vi blev plötsligt en del av det, swinging sixties. Popsicle är en barndom och en uppväxt, lika mycket som Kent, och kanske ännu mer påtagligare. Popsicle var ett band att älska, rakt av.